Den senaste veckan har en debatt rasat på Svenska dagbladets ledarsida, och på ledarredaktionens blogg, om villkoren för försvarets anställda soldater och sjömän.
Debatten inleddes redan den 30 april på försvars- och säkerhetspolitikbloggen Wiseman’s Wisdom, där armékadetten Andreas Braw skrev om hur försvarets soldater måste börja betala hyra till Fortifikationsverket för att utnyttja sängarna på logementet. Tråden plockades upp av Claes Arvidsson på Svenska dagbladet, som återberättade hur soldater på Livgardet kommer behöva ha med sig gummimadrasser under tjänstgöringsperioder, eftersom sängarna på logementen ska tas bort (!). Den faktiska situationen för försvarets män och kvinnor tycks således vara: Hyra för att utnyttja "luckan" fram till i höst, därefter ut.
Försvarsmakten har i flera omgångar svarat genom sin informationsdirektör, örlogskaptenen Erik Lagersten. Deras budskap kan uppfattas som kärvt: En soldat är som vilken annan anställd, och det är inte arbetsgivarens uppgift att tillhandahålla bostad. Punkt slut.
Frågan är om inte det är för drakoniskt. För det första finns det ett i allra högsta grad praktiskt perspektiv: En genomsnittlig soldatlön är 12 000 kronor efter skatt. Att då få tag på en lägenhet i till exempel Stockholm är ett projekt med viss uppförsbacke. Därför måste många veckopendla, och sova på logement i veckorna. Visserligen har många andra yrken liknande löner, men vi ställer krav på tillgänglighet och offervilja på soldater som vi egentligen inte ställer på några andra yrkesgrupper. Och det är inte bara Försvarsmakten som tycks ha som inställning att soldat är som vilket yrke som helst.
En av anledningarna till att soldater måste hyra sina sängar, om de överhuvudtaget ska få sova där, är att de annars förmånsbeskattas för tjänstebostad.
Yrkesförsvaret var på många sätt en ofrånkomlig reform, som sköts upp längre än den kanske borde ha gjort. Men vi har missat att ett yrkesförsvarssystem kräver ett annat förhållningssätt till de som vi förväntar oss ska vara beredda att dö för oss.
I många andra länder med yrkesförsvar vinnlägger man sig på alla nivåer att underlätta för försvarsanställda. Amerikanska militärbaser, ofta inredda som hela städer med alla nödvändiga bekvämligheter, är ljusår från ödsliga svenska garnisonsområden. Och skattefria förmåner framstår inte som orimligt i ljuset av att det amerikanska försvaret har som främsta rekryteringsargument att de betalar högskoleutbildning för soldater som fullgör sitt tjänstgöringskontrakt.
Expressen före detta politiske redaktör PM Nilsson skrev häromdagen (10/5) på Newsmill att försvaret borde betala CSN-lånen för de män och kvinnor som för skral betalning lägger sina livs bästa år på göra detta osäkra, slitsamma men viktiga jobb. Varför inte? Poängen är att ett yrkesförsvarssystem inte bara ställer andra och större krav på soldaterna än vad ett värnpliktssystem för. Framför allt så ställer det större krav på samhället.