Ett av regeringen Löfvens första och verkligen genomförda politiska beslut var att erkänna staten Palestina. Praktisk nog båda delarna, alltså den del som Hamas kontrollerar och den del som PLO/Fatah kontrollerar. Att det inte finns en sammanhållen statsbildning och att ingendera del har kontroll över sitt territorium, vilket brukar vara grundkrav för erkännande, spelade ingen roll när Stefan Löfven och stödpartierna skulle visa upp sig på den utrikespolitiska scenen. Snabbt gick det också när Sverige blev första EU-land som erkände Palestina.
Egentligen skulle utrikesminister Margot Wallström (S) besöka Israel just nu. Detta bland annat för att besöka ett seminarium till minne av Raoul Wallenberg. Resan blev dock inställd. Av ”kalenderskäl” enligt UD. Sanningen är dock en annan. Ingen, från formellt håll, i Israel ville ta emot Wallström. Om hon reste dit fick det vara som privatperson. Varken utrikesminister eller premiärminister var tillgängliga för Wallström. Således blev också besöket inställt.
Givetvis handlar det om ett diplomatiskt gräl på högsta nivå. Den israeliska regeringen var synnerligen missnöjd med det svenska erkännandet och kallade hem sin ambassadör från Stockholm för ”konsultationer” som det heter. Att ingen från officiell nivå vill ta emot Wallström är inget mindre än en rungande diplomatisk örfil. Förhållandet mellan Sverige och Israel befinner sig någonstans strax över nollpunkten.
I motiveringen till erkännandet hävdades att syftet var att ge fredsprocessen en välbehövlig knuff. Vad man ser ut att i praktiken gjort är att ställa sig själva, och Sverige, i en ringhörna. Våra förutsättningar att fungera medlande i konflikten och bidra till fredsprocessen har kraftigt beskurits. I sämsta fall har regeringen Löfven bara gett Israel en ”knuff” och inte fredsprocessen.
Folkpartiledaren Jan Björklund liknade i en intervju med Sveriges Radio regeringens hantering av erkännandet av Palestina vid en ”elefant i en porslinsbutik”. En inte helt opassande beskrivning. Om ambitionen var att bli en större spelare i Mellanöstern har Löfven och Wallström grundligen misslyckats. Att en del hel- och halvdiktaturer gillar erkännande kompenserar inte att vi för stunden har usla kontakter med den helt demokratiska parten i konflikten.
Vad gjorde då Margot Wallström med den tid hon ofrivilligt fått över i sin kalender? Hon passade givetvis på att besöka en mer stabil ”Sverigevän” när hon styrde kosan till Moçambique. Här fick hon säkert ett varmt välkomnande.