Det fanns många goda tankar bakom reformen, som den dåvarande skolministern Göran Persson är ytterst ansvarig för. Avsikten var att höja resultaten i den svenska skolan samt att öka lärarnas lön. I stället blev det tvärtom. Det kan inte ha gått någon förbi att den svenska skolans resultat ständigt sjunker i internationella mätningar och att lärarna har en allt för dålig betalning för det slitsamma - och viktiga - arbete de utför.
I UR:s Rektorsbarometer (27/2) säger hälften av de tillfrågade rektorerna att de någon gång har blivit överkörda av kommunen och drygt hälften vill återförstatliga skolan. Det är inte särskilt förvånande.
När skolan flyttades från statens till kommunernas regi blev det samtidigt kommunpolitikerna som skulle ta hand om skolan, vilka ofta inte hade någon som helst kunskap om hur en skolverksamhet fungerar.
Inte nog med det. Kommunaliseringen skapade även en ojämlikhet i skolvärlden, eftersom alla kommuner inte är lika rika. Ofta hänger sociala problem ihop med kommunens ekonomi, vilket tillsammans är en ganska otrevlig ekvation som ytterligare försvårar skolledningens och lärarnas verksamhet. Ju fler sociala problem desto sämre skola. Och vice versa.
Ett förstatligande av verksamhet behöver inte alltid vara av godo och decentralisering har sina fördelar. Men med en så pass stor och komplicerad verksamhet som skolan, har kommunerna visat sig otillräckliga att ta hand om uppgiften.
22 år ett nog långt experiment. Ett återförstatligande av skolan blir en allt mer ofrånkomlig utväg för att lösa de svåra utmaningar den svenska skolan står inför.
Elever ska inte vara beroende av hur deras kommuners ekonomiska kassa ser ut för tillfället.