Möjligtvis ser en och annan riktigt röd (eller grå) socialdemokrat rött eftersom berömmet kommer från höger! Men de flesta inom Rörelsen är nog desto mer stolta efter att regeringen utnämnt Lars Stjernkvist till flyktingsamordnare, liksom att integrationsminister Erik Ullenhag (FP) berömmer honom för att ha ”mycket stark förankring i den kommunala sektorn”.
Nu gäller förvisso berömmet också Stjernkvists dubbelpartner i den svåra matchen, det tidigare kommunalrådet Gunnar Hedberg (M) i Uppsala. För en svår match blir det. Stjernkvist och Hedberg ska försöka övertyga alla kommuner att ta emot fler flyktingar, men i synnerhet rika kommuner som i dag tar emot få. I klartext främst Moderatdominerade och i den kontexten kan man så klart fråga sig om Stjernkvist ska fungera som någon sorts alibi, i synnerhet som Ullenhag säger att det blir ”lättare för oss att få kontakt med kommuner med olika politisk färg”. Fast problemet med snåla socialdemokratiska kommuner är faktiskt mindre ...
Däremot är hotet från Sverigedemokraterna lika stort och det är något som inte berörs alls, men som i högsta grad är ett problem som förenar moderater och socialdemokrater. I själva verket består SD:s väljarkår nästan uteslutande av just dessa båda partiers tidigare sympatisörer.
Och flyktingfrågan börjar bli besvärlig, vilket kan gynna Sverigedemokraterna i riksdagsvalet (eller – i så fall ologiskt – SD redan i vårens Europaval). Förra året ökade mottagandet kraftigt, över 30 000 fick stanna och i år väntas än fler söka sig hit eftersom syriska flyktingar mer eller mindre per automatik beviljas permanent uppehållstillstånd. Att en så stark flyktinginvandring under så kort tid utsätter systemet för extraordinära påfrestningar är uppenbart.
Ullenhag har redan aviserat en lösning som innebär ekonomisk ersättning i proportion till flyktingmottagande. Rimligt, men frågan är om de (visserligen få) kommuner som inte tar emot några flyktingar alls kommer att ändra uppfattning. Eller om det har någon större betydelse, ens i den stund regeringen skulle försöka köra över det kommunala självstyret och tvinga kommunerna att ta emot flyktingar. För vi talar om några visserligen mer välbärgade, men trots allt små kommuner.
I någon utsträckning kan man se Stjernkvists och Hedbergs arbete främst som symboliskt. Därvidlag inte oväsentligt, för om flyktingmottagandet ska öka förutsätter den svenska modellen sannolikt att ”alla är med”. Fast för den skull inte nödvändigtvis någon lösning på hur flyktingströmmen i stort ska hanteras.
Från regeringshåll framförs ofta önskemål om en större solidaritet inte bara inom Sverige, utan inom hela EU. Helt berättigat, men man behöver inte vara överdrivet cynisk för att förstå varför andra medlemsländer hellre låter Sverige stå för lejonparten av mottagandet så länge vi inte själva ändrar oss. Likaså varför flyktingar försöker ta sig hela vägen hit.