Arabvåren har förändrat förutsättningarna i Mellanöstern, ofta till det bättre men ibland också till det sämre - det beror helt enkelt på vem man frågar. För Hamas är förändringarna sannolikt till det sämre, även om det genom president Mursi styrande Muslimska brödraskapet i Egypten står de palestinska terroristerna mycket närmare än den gamla Mubarak-regimen.
Enkelt uttryckt är det nämligen inte politiskt korrekt att ha goda relationer till den vacklande Assad-regimen i Syrien och det har lämnat Hamas utan en viktig allierad. Långsiktigt kan man ana en liknande utveckling i den ännu relativt goda relationen mellan det sunnitiska Hamas och det shiitiska Iran.
Ändå kan man ana Teherans förlängda arm under det pågående raket- och flykriget mellan Gaza och Israel. Det är visserligen Hamas som styr och ställer, men inte mer än att uppstickare som Iranvänliga Islamska Jihad kan ta för sig. Mycket tyder på att just Jihad ligger bakom den nu aktuella upptrappningen.
Under alla omständigheter har inte Israel tagits på sängen. Chefen för tankesmedjan Frivärld Stefan Olsson noterar i Frivärld Magasin att de israeliska flyganfallen varit anmärkningsvärt träffsäkra, med befälhavaren för Hamas militära gren som främsta offer. Det tyder på en längre tids förberedelser.
Om kriget hittills gått Israels väg, kan man i likhet med Olsson fråga sig vad som skulle hända vid ytterligare eskalering. Jag skulle bli förvånad om Israels premiärminister Benjamin Netanyahu prövar på ett markanfall, eftersom strid i bebyggelse (på en relativ skala) riskerar att gynna Hamas.
Hotet mot exempelvis Tel Aviv påvisar behovet av en långsiktig politisk lösning, vilken emellertid knappast kan omfatta en så extrem organisation som Hamas. Med alla dess brister är Fatah en bättre samtalspartner, men det förutsätter - som ett absolut minimum - att den israeliska bosättningspolitiken på Västbanken upphör.