Enligt United Minds senaste opinionsundersökning får Alliansen 37,5 procent, medan den rödgröna oppositionen får 46 (vilket ändå inte räcker till egen majoritet på grund av Sverigedemokraternas framgångar). Ett rätt typiskt resultat de senaste veckorna, för att inte säga månaderna.
Av resultaten skulle man kunna ana ett betydande missnöje med regeringens politik. Oppositionen talar gärna om ”ökade klyftor” eller att ”någonting gått sönder”.
Nåja, åtminstone inte enligt samma väljare som uppenbarligen vill ha regeringsskifte. Enligt Sifo tycker nämligen 48 procent att ministären Reinfeldt gör ett gott jobb, mot blott 21 som tycker att den sköter sig dåligt (och resten obestämda). Dessutom tror 45 procent inte att en socialdemokratiskt ledd regering skulle vara bättre för Sverige.
Det hela är förstås glädjande för regeringen. Och lätt obegripligt. Om nu svenska folket tycker de borgerliga statsråden gör ett bra jobb, varför vill de inte också rösta borgerligt?
Förklaringen kan möjligen vara densamma som i många andra europeiska länder. Det har blivit allt besvärligare för ministärer att hanka sig fram mer än (högst) två mandatperioder. Omväxling förnöjer, om man så vill.
Samtidigt känns inte den förklaringen särskilt tillfredsställande eftersom den antyder en något ansvarslös inställning till regerande. Även om risken för regeringskriser och möjliga extraval inte ska underskattas i en framtida oklar parlamentarisk situation på andra sidan valet, går väljarna ändå för att rösta fram vilken regering vi ska ha de närmaste fyra åren. Det är, om man så vill, en viktig framtidsinvestering vi alla gör 14 september.
Att nationer röstar bort också framgångsrika regeringar utan allt för uppenbara skäl behöver man emellertid inte gå längre än till Norge för att finna exempel på. Varför röstade norrmänen egentligen bort ministären Stoltenberg i det senaste valet? En glädjande framgång för Höyre visserligen, men i grund och botten svår att förklara.
Kanske var det så enkelt som att Jens Stoltenberg uppfattades som tråkig av väljarna! Eller åtminstone hans politik, som hade drag av (visserligen framgångsrikt) förvaltande över sig. Och då hjälpte inte den ekonomiska stabiliteten, ej heller att oppositionsalternativet var en smula oformligt eftersom Fremskrittspartiet förmodligen skulle ingå i regeringen – vilket också blev fallet efter valet.
I Sverige är Stefan Löfvens alternativ minst lika oklart som Höyreledaren Erna Solbergs innan valet. Fast den svenska situationen är ändock rörigare. En socialdemokrati på 30 procent kommer att behöva stöd av (minst) tre andra partier för majoritet i riksdagen och med undantag för den givna samarbetspartnern Miljöpartiet är det tveksamt vilka de andra två ska bli.
Om det får debatten gärna handla de återstående veckorna till valet.