LEDARE: Systemskiftesvalet 1991

Sverige hade beroende på stigande skatter och allt fler regleringar drabbats av stora ekonomiska problem redan på 1970-talet. Tack vare ett antal devalveringar och en kraftig internationell högkonjunktur hade dock tiderna på 1980-talet åter verkat ljusna.Under ytan växte dock problemen, bland annat beroende på att det svenska näringslivet på grund av olika stöd och subventioner inte moderniserades i samma takt som i omvärlden.Under 1980-talet blev också den svenska "välfärdsstaten" allt mer föråldrad. Dess grundstrukturer hade lagts fast på 1930-talet när Sverige fortfarande varit politiskt halvauktoritärt, socialt egalitärt och etniskt homogent och byggde därför på storskalighet, kollektivism och uniformitet.Den ekonomiska, tekniska och kulturella utvecklingen gick dock sedan länge mot småskalighet, individualism och diversifiering och allt fler klagade över stigande skatter, långa köer och en allt mer oregerlig byråkrati.Även utrikespolitiskt framstod Sverige som föråldrat. Neutraliteten hade efter andra världskriget upphöjts från ett medel att undvika krig till ett mål i sig. Svenska politiker hade sedan 1960-talet också försökt etablera Sverige som en moralisk stormakt, som skulle stå fri inte bara från militärallianser utan också "balansera" mellan väst och öst.I Sovjetunionen och Östeuropa hade dock de kommunistiska systemen redan börjat krackelera.Eftersom Socialdemokraterna in i det sista vägrade se vart både de in- och utrikespolitiska utvecklingarna var på väg blev därför chocken enorm när hela "den svenska modellen" plötsligt bara kollapsade. Det började 1989 med att kommunismens fall i Östeuropa ryckte undan mattan för den svenska utrikespolitiken. Och fortsatte sedan året efter med att botten gick ur även den svenska ekonomin.På grund av höga skatter, monopol och regleringar hade då nämligen alla pengar tagit slut och Sverige skulle under de kommande åren få genomlida inte bara en ekonomisk kris utan också - bland annat - en social kris, en bankkris, en bostadskris, en finanskris, en lånekris och en tillväxtkris.När det drog ihop sig till riksdagsval 1991 hade dock denna krisperiod bara börjat och den sittande socialdemokratiska regeringen tvingades gå till val på lögnen om att det värsta redan var över och att Sverige närmade sig "vändpunkten". Men då var arbetslösheten på väg mot tioprocentsstrecket och statsskulden började bli lika stor som hela bruttonationalprodukten, så budskapet bet inte. De borgerliga kunde istället gå på offensiven och valrörelsen kom - även om de flesta undvek begreppet systemskifte - mycket att handla om hur Sverige skulle kunna bli ett mer normalt västeuropeiskt land.Svenskarna röstade också i september fram den största ickesocialistiska riksdagsmajoriteten sedan 1928 och Sverige fick en ny regering under Moderatledaren Carl Bildt. Och denna skulle, mot alla odds, lyckas vända utvecklingen. Bara tre år senare var den akuta krisen över och Sverige ett land på rätt köl med sjunkande skattetryck, stigande tillväxt, låg inflation, krympande arbetslöshet och en spirande nyföretagaranda. Men sedan kom Socialdemokraterna tillbaka 1994. Och många ännu inte genomförda reformer skulle, tills vidare, åter frysa inne.

Ledare: Systemskiftesvalet 1991