Fråga vilken "medievetare" som helst och budskapet blir ungefär detsamma: Det gäller att sticka ut för att synas. Och lika snabbt bli bortglömd - fast det påtalas inte lika ofta.
Sedan har vi Stefan Löfven. Han gör tvärtom.
I månader är han tyst och de få gånger han ändå uttalar sig mjuk i retoriken. När han till sist säger något lyssnar alla. Som nu, när han på besök i Hebron i starka ordalag säger nej till samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Och på köpet sågar Mona Sahlin. "Jag skulle aldrig medverka till något liknande" säger Löfven i Svenska Dagbladet söndag. Han syftar då på en gemensam utrikespolitik med MP och V.
Det är i sig glädjande besked, åtminstone att Löfven vill hålla Vänsterpartiet utanför Sveriges utrikespolitik. Eller rättare sagt utanför regeringen, för det är svårt att tänka sig en regeringspolitik som inte omfattar en så grundläggande ingrediens som utrikespolitik.
Att han i samma andetag i praktiken sågar samarbetet med också De gröna är möjligen mer förvånande. Taktiskt däremot smart.
Dels stärker det hans egen ställning som en stabil, pragmatisk och relativt traditionell statsministerkandidat. Med honom blir det inget flum - varken rött eller grönt.
Dels försöker sannolikt han slå mot de, visserligen hittills ganska tveksamma, borgerliga flirtarna med Miljöpartiet.
Om nu Löfven inte vill samarbeta med De gröna, hur skulle Fredrik Reinfeldt då kunna göra detsamma utan att förlora trovärdighet?
Det är skickligt, möjligen rentav lite för skickligt. För vem ska han själv samarbeta med?
Givet att Löfven har en någorlunda rationell syn på världen inser han rimligtvis att Socialdemokraterna inte får egen majoritet i nästa riksdagsval. Sannolikt kommer partiet inte ens i närheten. Detta insåg Sahlin, därför inledde hon ett samarbete med Miljöpartiet. Sedan tvingades hon ta med också Vänsterpartiet, hennes enskilt största misstag.
Om Löfven föredrar solospel innebär det en nackdel i valrörelsen. Det kommer helt enkelt bara att finnas ett uppenbart regeringsalternativ: Alliansen. I händelse av rödgrön majoritet skulle Löfven likväl tvingas till besvärligt solospel - eller bryta med sitt löfte att inte ta med De gröna och Vänsterpartiet i regeringen. Eller inbillar han sig att dessa två partier ska lägga sig platt i utrikesfrågor?
Det finns förstås en möjlighet till, nog så sannolik. Nämligen att de rödgröna blir större än Alliansen, men inte får egen majoritet och Socialdemokraterna blir största parti. I så fall kan Löfven försöka bilda en minoritetsministär som tar sig fram med så kallat hoppande majoriteter.
Fast det är inte mycket att gå till val på - och dessutom något som förutsätter öppningar i borgerlig riktning. Till exempel Folkpartiet, som han dock passar på att kritisera för dess Mellanösternpolitik under sitt besök i Hebron.
Löfven är ofta tyst, därför är det spännande när han säger något. Fast om vi blir så mycket klokare är en annan fråga.