Landets mest ifrågasatte partiledare är Socialdemokraternas Håkan Juholt. På andra plats i partifloran återfinns Kristdemokraternas Göran Hägglund. Om någon vecka ska valberedningen lämna förslag inför kommande riksting, men Odell har redan meddelat att han tänker ställa upp som motkandidat oavsett vad som föreslås.
Ställningen mellan kandidaterna är att 17 distrikt föredrar att fortsätta med Hägglund, medan fem anser att Odell skulle göra ett bättre jobb. Nerbrutet på lokaldistrikt ser bilden något annorlunda ut. Av partiets 170 lokalavdelningar stödjer 100 Hägglund, 50 Odell och 20 vill se någon annan. Även om Hägglund rent matematiskt har ett övertag på Odell är han givetvis pressad av utmaningen. Konstigt vore det annars.
Öppna partiledarstrider är alltid en påfrestning för de inblandade som för partiet. Det finns de som öppet hävdar att Odell borde dra tillbaka sin kandidatur och i stället vara med och ena partiet. Det finns förmodligen de som hävdar att Hägglund borde göra detsamma.
Samtidigt finns det få partiledare som kan skryta med att de inte är ifrågasatta internt. Det blåser till och med lite kring moderaternas Fredrik Reinfeldt. Beskrivningarna om honom i den avhoppade riksdagsledamoten Ann-Mari Pålssons bok är inte bara smickrande. Vänsterpartiets Lars Ohly fick ställa sin plats till förfogande när det efter valet framkom att han inte hade partiets fulla stöd. Centerns Maud Olofsson byttes smärtfritt ut och Miljöpartiets språkrör föll för "åldersstrecket".
Göran Hägglund har knappast gjort några misstag under sin tid som partiledare. Partiet befinner sig som ett parti av fyra i regeringsställning, har blivit omvalt och faktiskt fått igenom en del av sina politiska hjärtefrågor. Inte alla, men det har inget parti i Alliansen. Den huvudsakliga kritiken som kan riktas mot Hägglund gäller att partiet fortfarande befinner sig i opinionsmässig limbo kring fyraprocentsspärren. För ett parti är det givetvis frustrerande att ständigt hamna i spekulationerna om huruvida de ska klara sig kvar i riksdagen eller ej. Samtidigt sitter de i riksdagen och har så gjort sedan 1991. Bäst gick det 1998 med 11,77 procent, sedan dess har det långsamt sjunkit. Vilken kan tyckas borde uppvägas av att partier faktiskt sitter kvar och ingår i en omvald regering.
Att utmana en populär och sittande partiledare kräver mod och det uppvisar onekligen Odell som kör vidare trots att han förmodligen får valberedningens förslag emot sig. Samtidigt kan man fråga sig om hans chanser att göra jobbet så mycket bättre är större. Odell har som del av partitoppen och statsråd varit med på hela resan. Någon oprövad outsider är han knappast.