Symbolpolitik är alltid problematiskt. Kvotering till bolagsstyrelser är en sådan. Stundvis ventileras åsikten att politiken måste blanda sig i hur det privata näringslivet väljer att organisera sig. Främst från vänsterhåll, men ibland även från företrädare på andra sidan.
Den grundläggande frågan handlar egentligen om respekt för det privata ägandet. Den som äger något, exempelvis ett företag, borde i liberal, demokratisk och marknadsekonomisk tradition också har beslutanderätt över hur man vill att det företaget styrs. Göra man bra val får man skörda och gör man dåliga går det åt andra hållet. Det är i grunden inget politiker ska lägga sig i.
Att kvinnor är underrepresenterade, sett till andelen av befolkningen, i bolagsstyrelser ses som ett betydande problem av politiker. Inom EU är nivån 17,6 procent bland börsnoterade företag. I Sverige är nivån 23,6 procent. En låg siffra i båda fallen och man kan fundera hur bolagsägarna tänker när man exkluderar kompetensen hos en så stor andel av befolkningen.
Ligger det då inom politikers beslutsbefogenheter att bestämma hur privata företag sätter samman sina styrelser? Det enkla svaret är nej. Kvotering av en viss part, oavsett form eller uppsåt, är definitionsmässigt alltid diskriminering av någon annan. Vill man öka andelen av något sker det på bekostnad av någon annan.
Socialdemokraternas europaparlamentariker Marita Ulvskog säger sig vara nöjd med beslutet, även om hon helst hade sett att den svenska regeringen hade fattat dylika beslut. Om, och det är ett stort om, parlamentets beslut skulle bli EU:s linje kommer det högst sannolikt inte att bli som Ulvskog önskar. Istället lär det bli en anpassning från botten av jämställdhetsligan i unionen och långt från de nivåer Ulvskog och andra som henne önskar.
EU kommissionären Viviane Reding skrev på debattplats i Dagens Industri (20/11) att utvecklingen går för långsamt framåt och att lagstiftning är den rätta vägen. Inte med ett ord berör hon att parlamentet och kommissionen försöker grundstöta det privata ägandet.
Att ge EU beslutanderätt i frågan är på många sätt att skjuta över ärendet till något diffust som i slutändan ändå inte kommer att tillfredsställa kvoteringsivrarna i Sverige. När hela EU ska med kommer länder med betydligt lägre jämställdhetsambitioner än Sverige att göra sin röst hörd. Att det jublas inom Socialdemokraterna och runt om i EU är tyvärr bara ett exempel på flåshurtig symbolpolitik. Man tror sig ha gjort en viktig insats, men i slutändan lär resultatet bli synnerligen magert, om det ens blir något.