I söndags sände SvT en debatt om den svenska arbetsmarknaden och jobbpolitiken.
I denna debatt, till skillnad från mångra andra stora debatter av detta slag, företräddes inte de åtta partierna av sina partiledare, utan av de partiföreträdare som arbetar med frågor som rör de svenska jobben. Tack vare det fick just arbetsmarknaden, som är ett av valets viktigaste politiska områden, den uppmärksamhet, tid och någorlunda fördjupning den förtjänar.
Fokus hamnade snabbt på frågan om det första jobbet. För många som söker sig ut på arbetsmarknaden efter sina studier, vare sig det är gymnasiestudier eller högre dito, är det en stor utmaning att få sitt första jobb. Svårigheten att få en anställning kan bero på många faktorer, men det är tydligt att många inte vågar anställa oprövade arbetssökande. Arbetslivserfarenhet är i princip alltid avgörande, oavsett vilken typ av arbete det gäller. Eftersom det är ett så pass stort steg – i synnerhet för mindre företag – att nyanställa vågar arbetsgivaren inte alltid ta risken. De konsekvenser det kan innebära att göra en felanställning gör att många företagare hellre jobbar extra, trots att det är i behov av ökad arbetskraft i verksamheten.
Denna diskussion ledde följaktligen in på de reformer som den borgerliga regeringen genomfört för att enklare få in ungdomar och invandrare i arbete.
Ali Esbati, som företrädde Vänsterpartiet, var föga förvånande kritisk till dessa reformer. Han menade att de jobb många ungdomar får är skitjobb och att RUT-avdraget är en ekonomisk subvention för överklassen att kunna anställa billig arbetskraft. Analysen som sådan var väntad, men att argumentera på detta sätt är att påstå att vissa arbeten skulle vara sämre än andra. Naturligtvis ska man försöka tillvarata den kompetens som alltför ofta går till spillo, särskilt vad gäller invandrare vars utbildning undervärderas på den svenska arbetsmarknaden. Men jobb i den lägre löneskalan är trots allt lika viktiga och fungerar samtidigt ofta som ett steg in på arbetsmarknaden. Här är också det föreslag om lärlingsjobb, som förespråkades av Erik Ullenhag (FP) och Martin Ådahl (C) en effektiv lösning. Det är inte endast effektivt i en tid när den svenska ungdomsarbetslösheten är hög, det är samtidigt en rimlig lösning där en lägre lön kompletteras med god erfarenhet och möjlighet till fast jobb. Ser man till andra europeiska länder har också modellen visat sig fungera effektivt. Mot sådana förslag presenterar oppositionen förslag om ökade välfärdssatsningar som ska skapa jobb, men också högre skatter och mer krångel för arbetsgivarna, vilka är det som står för de nya jobben.
Inom det rödgröna blocket går åsikterna ibland vitt isär, vilket blir som tydligast mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men det finns också viktiga och avgörande skillnader mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna. En sådan är energiförsörjningen, där Ylva Johansson (S) svarade vagt om hur partiet ser på den framtida kärnkraften, vilket lär bli en avgörande fråga på förhandlingsbordet om Socialdemokraterna och Miljöpartiet ska förhandla. Att partiledare Stefan Löfven (S) med sin fackliga bakgrund kommer att få det svårt att förena motstridiga intressen är uppenbart.
Det finns även skillnader mellan Alliansens partier, vilket syntes i debatten. Men till skillnad från de rödgröna, som ännu inte presenterat något regeringsalternativ, har den borgerliga regeringen, sina olikheter till trots, i åtta års tid visat att de kan regera. Det är ett styrketecken, som förmodligen riskeras att värdesättas än högre efter valet i september.