LEDARE: Utmaning för fler än börsklippare

Vem som helst kunde förresten se detsamma redan efter några veckor i höstas. Likheterna med kraschen 1929 var allt för stora för att ignoreras. Ändå var det många som försökte! Vissa påpekade till exempel att börsen minsann hade svängt fram och tillbaka förr, utan att konjunkturen hade gjort detsamma. I dag inser fler och fler att den bästa referenspunkten faktiskt är 1929 och det påföljande 30-talet. I går talade vi om lågkonjunktur, i dag om recession och i morgon, kanske, om depression. Nu låter jag nästan som optimisten i historien om pessimisten och optimisten. Pessimisten säger att "nu kan det inte bli värre" varpå optimisten glatt utropar "jodå"! Men faktum är att vi ännu inte sett det värsta. Även om finansmarknaderna stabiliseras återstår den stora arbetslösheten när alla varsel slår igenom. Förskjutningarna hänger samman med de moderna välfärdssystemen, men dessa system dämpar också krisens verkningar - såväl nationalekonomiskt som socialt. Köpkraften sjunker, men slås inte helt ut. Vi slipper hungersnöd, vilken till exempel förekom i delar av USA under 30-talet. Samtidigt finns det faror, vilka faktiskt inte var lika stora för 80 år sedan. Många välfärdssystem är övertunga och riskerar att kollapsa. Och medan exempelvis George W Bush överlämnade ett rekordstor statsskuld till Barack Obama, var ekonomin Franklin D Roosevelt ärvde av Herbert Hoover i mycket bättre balans. Vad jag finner märkligt är att inte fler förstår vilka utmaningar detta innebär inte bara för enskilda stater, utan för det marknadsekonomiska idealet, eller rentav demokratin, i stort. Situationen varierar naturligtvis mellan olika länder, men att ta den rådande grundordningen för given är att ta väl lätt på stormvarningarna. Det är ingen tillfällighet att Time i sitt senaste nummer ägnar stort utrymme åt Karl Marx kritik av det kapitalistiska systemet. För den reaktionära vänstern i Europa och andra världsdelar är händelseutvecklingen mitt i all förskräckelsen närmast en våt dröm. Kapitalismen är på väg att gå under. Det är dags att gräva upp socialismen, eller rentav kommunismen, från historiens soptipp! Att det för närvarande blåser vänstervindar lite varstans är uppenbart. Sommaren 2008 ansågs John Maynard Keynes teorier av många lika ute som någonsin. Nu är det högsta mode att lusläsa Keynes eller för den delen J K Galbraith. Därifrån till Marx och rentav Lenin är förstås steget enormt. Men pendeln kan också slå långt - och dessutom i flera riktningar. Den politiska och kortsiktigt ekonomiska jordmånen för hårdför nygammal socialism med protektionistiska inslag är god. Detsamma gäller extremnationalistiska lösningar eller nyfascistiska alternativ. För att inte tala om de helt nyskapade totalitära lösningsförslag som eventuellt växer fram. På 30-talet framstod Stalins välde, relativt oberört av depressionen, för många som en förebild. Men den tydligast lysande stjärnan var Tredje riket. Inget land kunde påvisa en så ytligt sett stark välståndsutveckling som Hitlers Tyskland. I dag kommer utmaningarna framför allt från Kina och kanske Ryssland. Om Kina hanterar krisen mer framgångsrikt än Förenta Staterna och Europas demokratier, kan också Kina bli den nya politiska och ekonomiska fixstjärnan.

Ledare: Utmaning för fler än börsklippare

Vid det här laget har förmodligen de flesta insett att den pågående världsekonomiska krisen är en finansiell storm långt värre än några krusningar på ytan.