Utpressning och hot brott som lönar sig
I vanlig ordning hinner ny brottslighet etablera sig innan det politiska etablissemanget reagerar.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Yrkeskriminella väger olika alternativ mot varandra. I riskbedömningen ingår också vilka straff som eventuellt väntar de som åker dit.
I detta perspektiv kan hot och utpressning framstå som attraktiva affärsidéer. Enligt Göran Pettersson, chef för Östgötapolisens narkotika- och underrättelseavdelning, lönar sig dylik verksamhet långt bättre än exempelvis grova rån. Risken att åka dit är ganska liten och straffen inte allt för avskräckande.
Och hoten ökar, inte minst i Östergötland. De senaste tre åren har antalet fall av olaga hot ökat med ungefär 25 procent, till 2133 fall förra året.
Men då bör man veta att de flesta hot aldrig anmäls. Dick Malmlund, säkerhetschef på Svensk Handel, anser att bara vart tionde seriöst hot hamnar hos polisen.
Och det är i sin tur inte så märkligt, om än utomordentligt allvarligt. Vad många företagare vet är nämligen att hotbilden i praktiken kan förvärras om man går till polisen. Det kan framstå som bättre, eller åtminstone enklare, att strunta i hoten (och hoppas på det bästa), göra upp i godo eller försöka skydda sig på annat sätt. I det sista fallet kan man förstås misstänka förekomsten av en gråzon där "halvlegal" beskyddarverksamhet ingår.
I många fall kan hoten vara uppenbara, men ändå så subtila att de inte räcker för fällande domar. Till exempel behöver kriminella mc-gäng som ägnar sig åt indrivningsverksamhet inte nödvändigtvis tillgripa våld eller ens öppna hot för att få sin vilja fram. Ofta räcker det för denna mc-maffia att visa upp sig för att den hotade skall falla till föga.
I gårdagens NT rapporterades att Göran Pettersson på Östgötapolisen är mycket oroad över att så få personer polisanmäler hot och utpressningsförsök. Han anser att det är ett underbetyg för hela rättssystemet och konstaterar att de kriminella inte är sena att utnyttja människors rädsla för ett frånvarande polisiärt skydd.
Ty naturligtvis handlar det i stor utsträckning om bristande polisiära resurser. Att tala om nödvändig omfördelning båtar föga eftersom det är så den rättspolitiska debatten allt som oftast ser ut i Sverige. Det krävs bättre fördelning till det problemområde som uppmärksammas för tillfället, men om inte den sammantagna resurstilldelningen ökar innebär det bara en omflyttning av fokus och budgetfördelning.
Delvis handlar det förstås också om skarpare lagstiftning och större uppmärksamhet vad gäller den berättigade oro som många hotade företagare med flera känner. Att bara uppmana människor att gå till polisen duger inte om samhället inte också kan erbjuda ett adekvat skydd. En grundförutsättning för ett fungerande rättsväsende är att människor känner tilltro till detsamma.
Politiska floskler däremot är inte mycket till skydd för den som riskerar att få sina knäskålar spräckta, sina barn hotade eller (i bästa fall) sin affär nedbränd.