Vis av olyckan i valrörelsen för fyra år sedan tänker Stefan Löfven inte ställa upp på bild tillsammans Vänsterpartiledaren. Och eftersom det måhända inte blir någon formaliserad samverkan med Miljöpartiet före riksdagsvalet, är det inte mycket Jonas Sjöstedt kan göra. Han kan ju inte gärna protestera mot att vara utesluten från ett samarbete som inte finns!
Löfven förefaller inställd på att samarbeta med De gröna och ta sig fram med hoppande majoriteter. Svårt nog, men dessutom besvärande i relationen till V – och de egna sympatisörerna på vänsterkanten. De som tvingade Mona Sahlin att samarbeta med Lars Ohly förra gången det begav sig.
Fast framför allt är det besvärande för Sjöstedt. Hur ska han hantera Löfvens uppenbara arrogans?
Kanske genom påpekandet att rönnbären är sura, att det finns viktigare saker än att sitta i en regering!
För hur ska man annars tolka innehållet i Vänsterpartiets valplattform, som presenterades under gårdagen? Förutom att många krav är orimligt radikala i förhållande till Socialdemokraternas och Miljöpartiets politik, ställer Sjöstedt nästan ultimatum i vissa frågor. Viktigast är ett allmänt vinstförbud inom vård, skola, omsorg. ”Normalt i koalitionsregeringar brukar varje parti få igenom sin hjärtefråga. Det här är vår hjärtefråga” säger Sjöstedt.
Den uppskruvade retoriken till trots är Socialdemokraterna och Miljöpartiet långt mindre tydliga med vad de egentligen vill i vinstfrågan. De vet nämligen att med Vänsterpartiets politik, skulle många friskolor och vårdcentraler med mera tvingas slå igen. Frågan är större än valfriheten i sig. Många svenskar skulle bli arbetslösa, andra skulle tvingas se sina barn förlora sin skola.
Långt innan dess skulle emellertid de borgerliga vinna valet. Det vet Löfven, därför kommer varken han (eller de gröna språkrören) att utlova några långtgående inskränkningar. Och därför kommer det förmodligen inte att bli aktuellt att ta in Vänsterpartiet i någon rödgrön regering.
Kanske kan Sjöstedt trots allt leva med det. Kanske gäller detsamma hans parti, som brukar sätta ideologisk renlärighet före kompromisser. Om det inte vore för att Sjöstedt säger att ”vi släpper aldrig fram Fredrik Reinfeldt som statsminister”. Inte någon annan borgerlig statsministerkandidat heller för den delen.
Därmed kan man fråga sig om han är beredd att fälla en eventuell rödgrön regering. Sjöstedt kan inte både ha kakan och äta upp den. Eller ser han det som ett egenvärde att vara parlamentariskt opålitlig?
Kanske borde frågan ställas till någon helt annan, nämligen Löfven. Hur långt är han beredd att gå i eftergiftspolitik gentemot Vänsterpartiet? Kommer svenska folket att få veta det ”i god tid” före valdagen?