Många klagar på att USA agerar ”världspolis”. Men vad skulle hända om USA inte tog på sig en ledarroll i världen?
En föraning om hur det skulle se ut har vi sett i veckan i det diplomatiska spelet omkring Syrien. För exakt två veckor sedan förklarade USA:s president att han vill slå till med militära medel för att straffa den syriska regimen för att den har använt kemiska vapen. Sedan åkte han iväg på statsbesök till Sverige och lämnade frågan åt kongressen. Någon annan skulle fatta beslutet åt honom.
Utan ett klart mandat hemifrån om var USA faktiskt står i frågan fick också amerikanske utrikesministern John Kerry uppdraget att sy ihop en internationell koalition. Det gick sådär. USA:s närmaste allierade, Storbritannien, har redan sagt nej. Endast Frankrike och Danmark har sagt sig vara positiva. Svagt positiva.
Så vad händer när den amerikanske presidenten brister i ledarskap på detta. Jo, in på scenen träder en annan ledare från ett annat land och tar initiativet. Medan USA vinglar omkring passar Vladimir Putin på att både komma med ett konkret förslag på hur problemet med Syriens kemvapen ska lösas och att i en debattartikel i New York Times förklara för världen hur folkrättens principer ska tolkas.
Plötsligt ser spelet helt annorlunda ut. Putin, som i tre års tid har blockerat alla försök i FN att få ett stopp på kriget i Syrien, får spela rollen som fredsmäklare.
Man kan tycka att USA är ett land som är alltför stöddigt för sitt eget bästa. Irakkriget skadade USA:s anseende kraftigt.
Men det är ändå inte så att valet står mellan USA som världspolis eller ingen världspolis alls. Utan valet står mellan USA eller något annat land. Det finns de som vill vara ledare för världssamfundet och som kommer att ta chansen så fort de kan. Denna gång är det Ryssland. Nästa gång kan det vara Kina. Ingen kan rimligen påstå att han hellre vill ha dessa två länder som världspoliser än USA.
Att kalla USA:s internationella ledarskap för att man agerar ”världspolis” är också fel uttryckt. Vad USA gör är snarare att utöva ledarskap. Man kan jämföra dagens situation med hur USA agerade under krigen i forna Jugoslavien. Det var till sist Bill Clinton och USA som förhandlade fram fred i Bosnien. Det fanns inget annat land som hade den auktoritet som krävdes.
När ett krig utbryter frågar sig världen alltid vad USA vill göra. Och det är naturligt för demokratierna i Europa att sluta upp bakom detta land. Europa är rikt och har de resurser som krävs för att ingripa i konflikter, men saknar enhetligt ledarskap. EU kommer aldrig att kunna spela en ledande roll i världen som fredsmäklare.
Därför ska vi i slutändan vara tacksamma för att USA intar en ledarroll i världen. För vi vill ju att det ska finnas en internationell rättsordning där krigsförbrytare straffas. Vi vill rimligen inte stå under ledarskap av Ryssland eller Kina. Och vi européer är som alltid för dåligt organiserade för att ta på oss ledarskapet själva.
Stefan Olsson