Efter 10 års krig i Afghanistan får vi nog till slut konstatera att "vi" förlorade. "Vi", det vill säga västländerna som under USA:s ledning skulle stabilisera landet och skapa en ny demokratisk stat, lyckades inte. I detta "vi" ingår Sverige.
I slutet av maj samlas Natoländerna till toppmöte i Barack Obamas hemstad Chicago. Hur kriget i Afghanistan ska kunna avslutas står högt på agendan. USA har redan inlett förhandlingar med talibanerna. Skjutandet ska ta slut. Den Natoledda styrkan, ISAF, som Sverige varit en del av, ska tas hem senast 2014.
Kriget är alltså på väg att avvecklas och en fred är på väg att förhandlas fram. Talibanerna besegrades aldrig utan istället kommer de att med all sannolikhet erbjudas en plats i den afghanska regeringen. Som läget är just nu vore det tjänstefel av mulla Omar, ledaren för talibanerna att inte kräva allt, kanske till och med presidentposten.
Talibanernas starkaste kort har alltid varit deras tålamod. När nu USA förklarat att man vill lämna Afghanistan så snart som möjligt har man således samtidigt kastat bort sitt främsta förhandlingskort gentemot talibanerna.
Sverige är ett litet land och vi har aldrig kunnat påverka situationen i Afghanistan på egen hand. Men vi är ändå tack vare vårt nära samarbete med Nato en uppskattad partner till denna allians. Vi är också ett respekterat land inom EU, och som bekant är de flesta EU-länder också medlemmar i Nato.
Sverige kommer att få vara med i Chicago, inte som medlem, men som partner, och vi bör ha med oss ett budskap. Vad vill vi ska hända med Afghanistan efter 2014?
Bland de länder som deltagit i den internationella insatsen, saknas det idag en gemensam idé om hur återtåget från Afghanistan ska ske. Just nu drar sig alla okoordinerat mot utgångarna.
Afghanistan är ännu inte stabiliserat, och en reträtt där ISAF-länderna flyr hals överhuvud för att slippa vara det sista landet som har soldater kvar på marken, är en situation som passar talibanerna perfekt.
Ju mer kaosartad situationen blir, desto mer vatten får de på sin kvarn. De har i åratal hävdat att USA och västländerna inte kan skapa ordning i Afghanistan.
Budskapet från Sverige bör därför vara att västländerna måste vara kvar i Afghanistan efter 2014 på något vis. Vi måste inte ha stora mängder av trupp på plats. Fortsatt militär rådgivning kan räcka i form av utbildning av soldater. En seriös satsning på att bygga upp rättsväsendet skulle också betyda mycket.
En stor del av talibanernas framgångar kan tillskrivas det faktum att de tillhandahåller ett fungerande, och någorlunda omutligt, rättssystem. Det reguljära rättsystemet är hopplöst förlorat i korruptionen.
Framför allt bör perspektivet vara långsiktigt, kanske 15 till 20 år. Är det något som talibanerna fruktar mer än något annat så är det att västlänningarna utrustar sig med samma tålamod som dem.
Om svenskar, amerikaner, tyskar, turkar och finnar aldrig lämnar landet, utan fortsätter att vara närvarande, i liten mängd och utan stridande uppgifter, får vi just det förhandlingsargument mot talibanerna vi behöver.