Vänsterpartiets långsamma sönderfall
Kommunism och diktaturvurm går hand i hand med vänsterledningen.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Runt om i landet råder närmast uppror ute i lokalföreningarna. Senast var det Uddevalla- avdelningen som bröt sig loss. I Söderhamn lämnade halva fullmäktigegruppen partiet och bildade Söderhamnsvänstern. För drygt ett år sedan bildades Vänsterdemokraterna av avhoppade vänsterpartister i Gnesta. Till och med i Fagersta där partiet har sitt starkaste fäste (53,9 procent) funderar kommunalrådet på att samarbeta med miljöpartiet i nästa val.
Miljöpartiet tycks vara ett favoritparti för avhoppade vänsterpartister. Den ena av riksdagens två politiska vildar, Karin Svensson Smith, lämnade i somras vänsterpartiet efter 30 år och välkomnades av språkrören till miljöpartiet. Den andra politiska vilden är Gudrun Schyman som skrev in sig i historieböckerna när hon som före detta partiledare lämnade sitt parti.
Källan till kalabaliken är striden mellan traditionalistfalangen (kommunisterna) och förnyarna. De förstnämnda var tillbakatrycka under Schymans ledning men återkom i full kraft när Ohly tog över. Helt plötsligt var sittande regering beroende av stöd från förment reformerade kommunister.
Många av förnyarna känner uppenbarligen inte att de kan vara med i ett parti där ordföranden kallar sig kommunist, där budgetförslagen sågas av partiets egna ekonomer och där det läggs en massa energi på att debattera huruvida Kuba är en diktatur eller inte. Partiet fick dessutom sina sämsta opinionssiffror på 11 år i Sifos septembermätning.
Av någon anledning har dessutom Ohlys icke-medlemskap i Svensk-kubanska föreningen väckt ont blod bland traditionalsiterna. På Brännpunkt i gårdagens Svenska Dagbladet går partistyrelseersättaren och redaktören för föreningens tidning Tidskriften Kuba, Eva Björklund, ut och ger sin analys av läget. Björklund är uppenbart förvånad över att styrelseformerna på Kuba är kontroversiella. Hon minns nostalgiskt hur samtliga riksdagspartier, utom moderaterna, strödde lovord över regimen i tidskriften inför 30-årsjubileumet 1989. Vilket sannolikt säger mer om partierna än om situationen på Kuba.
Att det fortfarande finns personer som hävdar att Kuba inte är en diktatur är ingen nyhet. Ungefär som det fortfarande finns en del som hävdar att jorden är platt och att månlandningen aldrig ägt rum. Även om det är på gränsen till osmakligt när Björklund påstår att Kuba infört "så många grundläggande mänskliga rättigheter". Därefter konstaterar Björklund torrt att inget land uppfyller alla krav på mänskliga rättigheter, inte ens Sverige.
Med den sortens resonemang och åsikter är det inte konstigt att många demokrater känner sig vilsna i vänsterpartiet. Partistyrelseledamoten Camilla Sköld Jansson konstaterade i Östersunds Posten att "om partiet i dag skulle spricka gör det inte så stor skada".
Vi är benägna att hålla med.