Vapenexport med rim och reson
Lagom är som bekant bäst. Också när det gäller vapenexport.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Den officiella politiska linjen har, särskilt sedan 1970-talet, varit tämligen sträng. Men i praktiken har försvarspolitiska och framför allt ekonomiska hänsynstaganden spelat störst roll när det gäller vilka länder som fått köpa vad av svenska företag. Huruvida exportlagstiftningen bör klassas som liberal eller inte beror naturligtvis på egen ståndpunkt, men också enskilt fall. I allmänhet har exporten åtminstone inte varit påfallande hård och svensk vapenteknologi är på många områden världsledande.
Man måste ge de exportkritiker rätt som emellanåt påpekat hur dåligt den faktiska exporten korrelerat med den officiellt deklarerade politiken. Samtidigt har dessa exportkritiker allt som oftast utgjorts av fundamentalistiska pacifister och farligt blåögda idealister. Folk som trott på den eviga freden har förstås inte sett några skäl för svensk vapenexport ? sällan för något svenskt försvar över huvud taget för den delen.
För alla andra har exportpolitiken varit föremål för avvägningar. Härvidlag kunde man dock önskat att fler vågat erkänna behovet av en i grunden liberal exportlinje om den svenska försvarsindustrin skall kunna tryggas. Även i den stund det innebär försäljning till länder och i situationer som inte alltid känns oproblematiska.
Vanligare har dock varit att försöka gå runt problematiken genom att linda in den retoriskt på olika sätt. Nu är det regeringens ensamutredare Anders Svärds (c) tur. Hans förslag, presenterade på Svenska Dagbladets Brännpunkt, är ändock relativt tydliga och i huvudsak värda stöd.
Delvis handlar det om en anpassning till nya säkerhetspolitiska relationer, till exempel tillstånd att sälja vapen till annan EU-medlem som blivit militärt angripen.
Över huvud taget innebär Svärds förslag en allmän anpassning till normerna inom unionen ? vilket säkert blir en svår nöt för ministären Persson att knäcka i förhandlingarna med de avrustningsfundamentalistiska rödgröna samarbetspartierna. Svärd vill stärka vapenindustrins exportmöjligheter och underlätta samarbete med andra europeiska företag.
Alternativet är förstås att denna svenska industrigren dör sotdöden i brist på inhemska beställningar i nedrustningens spår. Förutom de långsiktigt mycket negativa säkerhetspolitiska konsekvenserna av en sådan utveckling är det självklart att regeringen inte vill ha tusentals förlorade arbetstillfällen på sitt samvete.
I realiteten är det alltså en (måttlig) liberalisering Svärd föreslår, låt vara i inlindade ordalag. Det är symptomatiskt, men också nästan löjeväckande, när han vill tala om "försvarsmateriel" istället för "krigsmateriel".
Den liberala grundinställningen är rimlig och avvägd, men förutsätter samtidigt en parallell politiskt process ? och i synnerhet då inom EU. Hur kan det då till exempel komma sig att regeringen (med stöd av moderaterna!) inte tar strid när främst Frankrike kräver att vapenembargon mot den kinesiska diktaturen avskaffas?