Våra sinnen glöder
Diskussionen är het. Het men inte hetsig, om ni förstår vad jag menar. Plötsligt blixtrar det till i polerna och saker och ting börjar hända.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Det hela börjar med att vi småpratar om influenser. Någon nämnde bruket av vattenpipa (än så länge ovanligt i Sverige). En annan betraktare väljer homousen, den hemgjorda med blötlagda kikärter, tahini, vitlök och olivolja. En tredje går utan minsta tövan tillbaka till svunnen tid och beskriver den glänsande och viktiga arabiska kulturen, inklusive vetenskap och filosofi. Och jag då? Jo, jag finner glädje i att magdansen börjar spridas. För en tid sedan läste jag en ytterst intressant artikel om en magdansös som visade upp sin konst för ett antal elever. Några gossar lär i början ha sett lite förlägna ut. Och det kan man förstå när den lite vilda dansen framförs. Men det är något annat som får våra sinnen att glöda. Någon talar om hur svårt det är för europeiska turister att vänja sig vid det nya. Först måste man turista, är den givna slutsatsen. Under några dagar steker sig turisterna till skär hud och låter fördomarna förångas för att sedan slitas loss från schalarnas dolda djup. Det mörka samvetet stiger till ytan. Kulturkrocken vecklar ut sina vingar. Gör en utflykt och tar del av allt spännande som Orienten bjuder på. I det här stadiet väljer jag att redovisa några ungdomserfarenheter. Platsen är ena veckan Amman, andra veckan Damaskus. Jag talar om minareten och den tidigt aktive böneutroparen. Jag berättar om marknaden under tak, den som erbjuder allt våra sinnen förknippar med Arabien. Himmelskt doftande kryddor, guld och silver, handknutna mattor, kläder, lädervaror, krimskrams och ett antal vitt skilda eleganta varor. Precis då upplåter en av de mer bildade sin sonora stämma. Han hävdar att det inte går att handla i Arabien. Finns inga fasta priser, måste pruta, gå därifrån, bli ikappsprungen (av försäljaren) och åter gräla kärleksfullt om priset. Hans oomkullrunkeliga slutsats är att trots heta prutdialoger tvingas köparen betala för mycket. Det är hart när omöjligt att göra en god affär i Arabien, ljuder hans bestämda slutsats. Jag bjuder arabiskt te, det söta ni vet, i små fina glas. Stämningen förbättras avsevärt och mina gäster börjar så tala om att vi någon gång bör träffas i arabisk anda. De mer retsamma föreslår att jag skall agera böneutropare för att lite senare på dagen leda fredagsbönen. Jag viftar bort tokigheten och kontrar med ett mer påtagligt innehåll. Men först berättar jag om den storslagna arabiska natten. Tänk er själva. Det är kolmörkt. Men den som lyfter blicken ser Arabiens stjärnhimmel. Dofter av allehanda ljuvligt slag får oss att förundras. Trots becksvart natt upplever människan så många intryck att hälften vore nog. Vi kommer överens om att samlas till ett dukat arabiskt smårättsbord. Den kvinnliga grannen lovar framföra ett (kanske två) magdansnummer. Jag åtar mig servitörens ansvarsfulla roll. Iklädd hyrd arabisk klädedräkt. Den tidigare oppositionelle utlovar närodlade dikter, närmare bestämt poesi från Persien, från safavidernas tid. Då den handknutna isfahanska mattan stod högt i kurs.