Häromveckan kommenterades det så kallade CETA-avtalet på NT:s ledarsida. CETA, som är en förkortning av Comprehensive Economic Trade Agreement, är ett bilateralt handelsavtal mellan EU och Kanada. Detta avtal är inte vilket som helst, eller snarare, innehåller inte vad som helst.
Den 4 juli röstades ACTA-avtalet (Anti-Counterfeiting Trade Agreement), som var ett avtal för att stärka de immateriella rättigheterna, ner med stor majoritet av det folkvalda Europaparlamentet, eftersom det ansågs vara integritetskränkande. Juridikforskaren Michael Geist uppmärksammade läckta CETA-dokument från februari tidigare i år. I dessa fanns det en ordagrann kopiering av de kontroversiella bitarna av ACTA-avtalet, säkerligen med förhoppning om att dessa redan skulle vara godkända av parlamentet när detta skulle komma att ta ställning till CETA-avtalet.
Så gick det dock inte och frågan var hur EU-kommissionen, som är ansvarig för denna typ av frågor, skulle komma att agera. Skulle den acceptera parlamentets röstning och förhandla bort dessa delar, eller skulle de försöka smyga igenom avtalet? Det sistnämnda alternativet skulle inte vara vidare klokt, eftersom avtalet läckt ut och den folkliga mobiliseringen lyckades mota bort ACTA. Det är alltså inte troligt att CETA skulle klara sig igenom en omröstning.
Under ett seminarium som hölls efter ACTA-omröstningen frågade europaparlamentarikern Christan Engström (PP) John Clancy, som var EU-kommissionens representant, om de problematiska delarna av avtalet. Clancy menade att Geist är oseriös, men sade också att avtalet har delar som berör immaterialrättigheter och att nya dokument inte tillkommit sedan februari. Med andra ord står de integritetskränkande delarna kvar.
Hur det blir med dessa delar kommer att diskuteras framöver - bakom stängda dörrar. Det är precis detta som är problemet. Byråkrater och intressenter skapar avtal och det finns ingen insyn. Om någon vågar sig på att kritisera, eller för den delen kommentera läckta dokument, avvisas denne som oseriös. Med andra ord avfärdas möjligheten till kritik.
Förmodligen kommer EU-kommissionen inse att denna strid är över, att de inte kommer att lyckas driva igenom dessa delar. Denna historia visar hur problematiskt EU har blivit. EU-kommissionen försöker driva igenom lagförslag som det folkvalda parlamentet redan har sagt nej till. Parallellen till Irlands omröstning om Lissabonfördraget blir tydlig. Irländarna röstade nej, men efter några omskrivningar var de tvungna att rösta igen. Här var i alla fall omröstningen och förslagen synliga, vilket inte gäller CETA-avtalet, i alla fall inte än så länge.
Denna typ av beteende minskar på sikt förtroendet för det EU-medlemskap som de svenska medborgarna röstade för 1994. Det är inte konstigt om folket betvivlar EU när EU betvivlar, eller snarare ignorerar, folkviljan.