Det blev visst jul i år också. Världen gick inte under i fredags, om nu någon trodde att den skulle göra det, oavsett hur man väljer att tolka mayaindianernas kalender.
För världen går ju aldrig under, den bara fortsätter. Trots detta är historien proppfull med exempel på undergångsfantasier.
Y2K-hysterin bleknar till exempel vid sidan av den panik som omgärdade millennieskiftet år 1000, då påven Sylvester II förutspådde jordens slut. Martin Luther var för sin del säker på att Armageddon skulle inträffa innan år 1600, och de många anhängarna till den amerikanske predikanten William Miller klättrade på kvällen den 22 oktober 1844 upp på taken till sina lador för att invänta Kristi återkomst och tidens slut. Framåt morgonen klättrade de ned igen och lade sig i sina sängar, sannolikt både skamsna och lite besvikna.
Inget nytt under solen således, och det mesta pekar på att det är just solen som så småningom kommer orsaka jordens undergång - fast inte förrän om en sådär fem miljarder år.
Vår benägenhet att ständigt vänta oss undergången har utan tvekan att göra med vår tendens att tro att just vi lever i speciella tider - att vår samtid på något märkligt vis skulle skilja sig på ett avgörande sätt från tidigare epoker.
För det går en så förrädiskt tydlig, men samtidigt meningslös, gräns mellan "dåtid" och "nutid". Då är då och nu är nu, tycks det oss. Men dåtid och nutid är ett. Det vi kallar nutid är det som i går kallades framtid och som i morgon kallas för historia. Nutiden är bara ett ständigt undflyende ögonblick, en lägereld mitt i historien.
Denna tanke har man inte ofta tid att stanna upp vid. Man kan dock få en glimt av den runt jul, om man har tur. Man kan få en glimt av att världen trots allt förändras långsamt och att det mesta är sig likt. Inte bara genom decennierna, utan också genom seklerna. I många svenska kyrkor firas i dag och i morgon julmässor på precis samma plats och vid precis samma klockslag som har skett de senaste 800 åren.
Man kan också få en glimt av vad som bär upp alltsammans. De bräckliga men samtidigt urstarka kärl mellan vilka vi spinner vår civilisations trådar. Vår tillvaro bärs upp av vardagliga riter som dopp i grytan, snapsvisor eller Kalle Anka klockan tre.
Men den bärs också upp av berättelser och texter. Vissa av våra gemensamma berättelser har haft en sådan säregen kraft att de har kunnat forma historien, störta och bygga imperier. Den text som har lästs i 2000 år och som börjar "Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas" är ett exempel.
Och visst vore det märkligt om svenska skolbarn i framtiden inte fick tillfälle att få ta del av dessa berättelser eller läsa dessa texter på det sätt som de alltid förut har gjort det, bara för att någon bestämt att de inte passar vår tid. Som om det vore något särskilt med vår tid.
Norrköpings Tidningars ledarredaktion önskar alla läsare en god jul!