För drygt fem år sedan beslutade Sveriges riksdag att avskaffa värnplikten. Försvarsutskottet var dock tydlig med att värnplikten i särskilda fall skulle kunna återinrättas, detta om någon av två specifika förutsättningar skulle kräva detta. Den första förutsättningen var om läget i omvärlden skulle försämras, den andra om det svenska försvaret inte kunde bemannas.
Att båda dessa förutsättningar har uppnåts råder det ingen tvekan om. Detta faktum föranledde Folkpartiets försvarspolitiske talesperson, Allan Widmans utspel om att det återigen är dags att kalla in Sveriges unga män och kvinnor för att genomföra värnplikten.
Med tanke på situationen på Krimhalvön och Rysslands snabba militära upprustning är det förståeligt att Folkpartiet vill försöka locka till sig de försvarspolitiska väljarna, inte minst från Kristdemokraterna, som också gått i bräschen för ett stärkt försvar och för en utredning om en svensk anslutning till Nato-samarbetet.
Det är förståeligt, om än något populistiskt, att Widman plockar upp den taktiska frågan om värnplikt. Enligt SvD/Sifos mätning i januari i år ansåg hela 48 procent av svenskarna att de ville se en återinförd värnplikt. En opinion för att se ett starkt och välfungerande försvar är uppenbar.
2009 fattade riksdagen ett beslut om en ny försvarsorganisation, som skulle vara intagen 2014, vilket dock inte blev fallet. Förhoppningsvis ska den vara fullt bemannad 2024, men det finns i nuläget ingenting som försäkrar att så kommer att bli fallet. Detta beror på att alltför få utbildade soldater väljer att stanna kvar inom Försvarsmakten. Avsikten var att soldaterna i varje fall skulle stanna kvar mellan sex och åtta år, vilket tyvärr i dag inte är fallet.
Att många väljer att lämna det militära är dock inte särskilt konstigt, då såväl lön som övriga villkor är undermåliga. Inte minst med tanke på vad den anställde soldaten är tänkt att användas för. Att vara soldat är inte vilket yrke som helst och borde således värderas utifrån de risker som den tjänstgörande soldaten beräknas utsättas för.
Innan avskaffandet av värnplikten 2009 var det endast en bråkdel som togs ut. Widman ser en lösning där en inkallelseprocess ska fungera så att vissa kallas in för att fylla de hål som i dag finns i förbanden.
Ett återinförande av värnplikten torde dock inte lösa det nuvarande problemet. Det går inte att försöka återanvända ett system bara för att det har fungerat tidigare. Dagens problem beror på andra faktorer, inte minst finansieringen. Häromdagen skrev NT om det så kallade Försvarsprisindex (FPI) som gjort att Försvarsmakten, de höjda försvarsanslagen till trots, inte klarat sina finanser. I stället har den dränerats på pengar.
Just pengar är i dag vad försvaret behöver. Utan detta kan inte rimliga anställningar och villkor genomföras, ej heller någon framtidstro för de försvarsanställda skapas. Om dagens ungdomar ska vilja satsa på en karriär inom försvaret måste det löna sig både ekonomiskt och socialt. Det är den första förändringen som krävs.