Vi under skatter digna ner
I det ekonomiskt utjämnade Sverige blir de fattigaste allt fattigare.
Detta är en ledare. NT:s ledarsida är moderat.
Högskattesamhällets många avigsidor är väl kända varav den största orättvisan sannolikt är att världens högsta skattetryck också läggs på de med lägst inkomst.
Varför de med lägst inkomst skall betala hög skatt för att eventuellt få tillbaka ungefär lika mycket i bidrag är en svårbegriplig konstruktion.
Runt välfärdsbygget Sverige finns ett antal myter. Exempelvis att även de som räknas som låginkomsttagare i Sverige har det bättre än sina motsvarigheter i andra länder. Och visst finns det skillnader, men de är inte så stora som vi kan tro och jämför man med industriländer i Västeuropa finns det ingen anledning att vara nöjd.
Under de två senaste decennierna har inkomsten för svenska låginkomsttagare ökat med i snitt 0,3 procent. Endast Italien och Österrike har lägre siffror. En ökning lägre än 1,6 procent anses vara stagnerande eller rent av minskande.
I länder som Irland och Taiwan har den fattigaste femtedelen av befolkningen höjt sin inkomst under samma period med över fem procent årligen. I Norge är ökningen tre procent och i Belgien två och en halv procent. Ökningen i Tyskland är 0,7 procent och där räknas även stora delar av den tidigare östtyska befolkningen in.
Undersökningen som presenterades i DN i går av doktorn i nationalekonomi Joakim Johansson visar tydligt att Sveriges låginkomsttagare halkar efter. En redan utsatt grupp som inte följer med uppåt när ekonomin expanderar. I det irländska exemplet är det uppenbart att sänkningen av arbetslösheten haft stor betydelse.
Men det behövs inga ekonomiska mirakel för att höja den materiella standarden för låginkomsttagare. Varken Spanien eller Belgien har genomgått några mirakel men har ändå lyckats prestera anständiga siffror.
Enligt undersökningen är ungefär 20 procent av den svenska befolkningen beroende av bidrag för sin försörjning, främst genom a-kassa eller sjukförsäkring. Inkomstskatterna är i de flesta fall lika höga för en ensamstående med barn som för en relativt välbetald tjänsteman. Den socialdemokratiska lösningen har varit att höja skatten för båda och öka bidragen till den förstnämnda. Ett system som uppenbart inte gett önskat resultat trots övertygelsen om rättvisan i denna form av inkomstutjämning.
För att bryta utvecklingen behövs flera saker. Främst fler jobb, de som i dag går arbetslösa och sjukskrivna måste få möjlighet att komma tillbaks på arbetsmarknaden. En egen lön är alltid bättre än bidrag och med sänkta skatter får även de med lägre inkomster möjlighet att själva försörja sig.