Terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris chockade världen. Under de dryga två dygn som det varade mördades 17 oskyldiga personer, varav 10 redaktionsmedlemmar, tre poliser och fyra besökare i en judisk affär. Dådet sände en chockvåg världen över och snabbt samlades ett massivt stöd för såväl de drabbade som tidskriften, för poliserna som gav sina liv och de judiska affärsbesökarna som mördades bara för att de var judar.
Sympatierna för offren och för yttrandefriheten, Charlie Hedos rätt att häckla och driva med makten, har varit massiv. Ändå finns det skäl att fundera över tillståndet för yttrande-, tryck- och pressfriheten. Tidningsutgivarna, TU, gör återkommande undersökningar bland våra lagstiftare gällande synen på tryckfriheten, den senaste från 2010. Förvånansvärt många riksdagsledamöter är märkbart villiga att nagga det fria ordet i kanten om begränsningarna lindas in något. Många av de politiker som efter dådet i Paris uttalat ”je suis Charlie” har sannolikt svarat att de kunde tänka sig inskränkningar i den press- och yttrandefrihet vi har. En historiskt unik frihet och rättighet som snart funnits 250 år i Sverige utmanas.
På samma sätt finns det lagstiftning världen över, i demokratiska stater, som på olika sätt beskär yttrandefriheten och samtidigt kränker den enskildes integritet. Ofta med motiveringen att vår säkerhet ska öka.
Tekniken har gett lagstiftare och underrättelseorganisationer betydande möjligheter att övervaka medborgarnas liv. Diverse avslöjande visar tyvärr att beslutsfattarna inte försuttit tillfället. I ett osmakligt uttalande i onsdags sa till exempel EU:s nya utrikesrepresentant Federica Mogherinir att man nu skulle ”ta tillvara” tillfället efter chocken i Paris och öka underrättelsesamarbetet på EU-nivå. Ett uttalande som både väckt bestörtning på grund av dess plumphet och än mer på grund av dess innehåll. Är det verkligen mer övervakning vi behöver för att stoppa terrorn? Är det inte snarare smartare och bättre underrättelseverksamhet som är lösningen. Den massövervakning som sker får sägas ha misslyckats grundligt.
Det kan sägas mycket om Charlie Hebdo som tidskrift. Brutal, grov och hård satir, riktad mot makthavare av alla slag. Precis som satir ska vara. Vikten att stå upp för friheten att uttrycka en åsikt är givetvis störst i den stund åsikten går på tvärs med vad man själv och majoriteten tycker. Att vara yttrandefrihetsförespråkare så länge ingen säger något kontroversiellt är enkelt. Att stå upp för principerna när det är obekvämt kräver ryggrad och patos, vilket allt för ofta är en politisk bristvara.
Demokratin bygger på yttrandefrihet. Yttrandefriheten kräver ett försvar av densamma. Utan det fria ordet, granskningen av makten och rätten att stå för något obekvämt har vi till sist inget.