Nästa helg är det de återkommande Flygdagarna på Malmen i Linköping, tiotusentals personer kommer under två dagar att kunna betrakta svensk flyghistoria på marken och i luften. Flygvapnet firar dessutom 90 år i år så tillställningen blir kanske något extra. Inte långt därifrån ligger hjärtat i svensk flygindustri. Här har alla de kända flygplanen byggts och här byggs också nästa generations Gripenplan.
Det har på senare tid uppstått en debatt om Flygvapnets och Försvarsmaktens hantering av de Gripenplan modell C/D som framöver ska bytas mot den nya versionen, modell E. Det började med att ledamoten av Kungliga Krigsvetenskapsakademien Robert Dalsjö i helgen skrev en debattartikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. I den hävdas att Försvarsmakten planerar att, i synnerlig förtid, skrota de 97 Gripenplanen av modell C/D. Och det för att plocka komponenter till kommande modell E.
Förvisso är återvinning oftast en klok princip och att kunna plocka äldre delar till något nytt låter sunt. Problemet är att Gripen C/D inte är något gammalt skrotplan vars nästa landningsbana ligger i anslutning till skroten. Snittåldern för planen är ungefär sju år. Vilket i sin tur är ungefär en femtedel av livslängden på ett plan tillverkade Västeuropa eller USA. De nyaste levererades för blott något år sedan och version E beställdes så sent som 2012.
Värdet för de eventuellt skrotade planen uppgår till mellan 60 och 100 miljarder skattekronor (man kan ofta fundera över hur märkliga siffror som presenteras när det räknas på kostnader inom Försvarsmakten). Värdet av de komponenter som ska plockas av de skrotade planen uppges vara i storleksordningen av tiotals miljoner kronor.
Lite som att slakta en två år gammal Volvo för att återanvända backspeglarna till den nya modellen. Idiotiskt för att tala klarspråk och ett slöseri med skattepengar av monumentala mått. Det är ju knappast så att vare sig Försvarsmaktens resurser eller statskassans är exceptionellt god att man kan kasta bort fullt fungerande och betald materiel. Någon borde dra i bromsen och tvinga såväl Flygvapnet som kanske framför allt Saab att tänka om. Svensk flygindustri är oändligt viktig för Sverige och försvaret. Men priset kan inte vara hur högt som helst. Det har varken skattebetalarna eller Försvarsmakten råd med.
Gripenplanens framtid i luften eller på skroten är tyvärr inte det enda exemplet på problem inom svensk försvars- och säkerhetspolitik. Försvarspolitiken är och har varit ett synnerligen valhänt hanterat område de senaste decennierna. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande om att Försvarsmakten var ett särintresse bland andra är en dyster ögonblicksbild över hur illa det varit. Massiv nedrustning och förbandsslakt under decenniet efter Berlinmurens och sovjetsystemets fall, fokusförflyttning till smala och mindre insatser utomlands, värnpliktssystemets oundvikliga skrotande, till dagens relativt nymornade insikt om att Sverige behöver ett nationellt och trovärdigt försvar. Utvecklingen i vår omvärld har tvingat våra beslutsfattare att agera. Tyvärr och genomgående har reaktionerna och besluten varit såväl senkomna som underdimensionerade och underfinansierade. Ofta har man försökt ersätta ett system med ett nytt men avvecklat det gamla så snabbt att kompetensen saknats, exempelvis helikoptrar och förmåga att jaga ubåtar. Fungerande helikoptrar behövdes under insatsen i Afghanistan, men fick köpas in mer eller mindre i panik eftersom de nya inte levererats (vilket i slutändan blev bra eftersom de inköpta nu är en viktig och välanvänd resurs). Diskussionen om Gripen E och de tidigare modellerna antyder att man riskerar att göra om misstagen.
Omvärldsutvecklingen borde tvinga Sverige att tänka nytt och tänka rätt. Ett framtida Nato-medlemskap är centralt och avgörande, helst tillsammans med Finland. Neutralitets och allianslösheten har spelat ut sin roll och har ändå aldrig tagits på allvar i Ryssland. Samtidigt saknas den politiska viljan att satsa de nödvändiga ekonomiska resurser för upprustning som fortsatt dylikt utanförskap kräver. Ska vi stå ensamma måste vi ha en trovärdig försvarsförmåga. Det har vi inte i dag, även om det blivit något bättre på sistone.
Just den avskräckande funktionen, eller tröskeleffekten som det ofta kallas, är central. Om priset för att hota eller anfalla Sverige är tillräckligt högt avstår en tilltänkt motståndare. Om den riskerade kostnaden är mycket låg råder det omvända förhållandet. Som påpekats ett antal gånger är försvaret av Gotland avgörande. Öns strategiska position i förhållande till Baltikum och Östersjön gör den högintressant ur ett militärt perspektiv. Således är satsningen på en nyuppstartad stridsgrupp på Gotland principiellt rätt. Samtidigt följer satsningen tidigare mönster genom att vara undermålig numerärt och materiellt. All aktuell erfarenhet säger att förband utan understöd av exempelvis artilleri och framför allt luftvärn har en hopplös situation. Ska satsningen på en återmilitarisering av Gotland vara relevant som del av tröskeleffekten behövs betydligt mer resurser tilldelas för försvaret av ön såväl på landbacken som i luften och i vattnet runt om. Problemet med bristande luftvärn är för övrigt ett problem för hela Försvarsmakten.
Om framtidens svenska försvars- och säkerhetspolitik ska vara trovärdig gentemot såväl befolkning som grannländer och dessutom ge medborgarna valuta för sina skattekronor måste gårdagens misstag undvikas. Åren av misshushållning och slarv har gjort att mycket behöver göras om och byggas upp mer eller mindre från grunden. Att det blir rätt nu är viktigare än någonsin.