Hungerkravallerna i Norrköping 1917 har gått till historien som det närmaste Sverige kommit en revolution i någorlunda modern tid. Fast i själva verket var Sverige aldrig riktigt nära någon revolution. Dessutom var det inte i Norrköping det hela började – utan i Västervik.
Våren 1917 var sen och hade kommit efter en svår vinter, vilken i sin tur hade följt på dåliga skördar 1916. Därtill hade den redan allvarliga importsituationen förvärrats av det oinskränkta tyska ubåtskriget.
Någon svält i egentlig mening drabbades vi aldrig av, men många människor for illa. Sveriges tämligen konservative statsminister Hjalmar Hammarskjöld (Dag Hammarskjölds far) kallades föraktfullt för ”Hungerskjöld” av många. Egentligen ganska orättvist, för Hammarskjöld var en av få som tidigt insett behoven av ransoneringspolitik. Denna politik var emellertid långt ifrån entydigt framgångsrik, regeringen befann sig i ständigt i efterhand i förhållande till utvecklingen. Därtill kom motsättningar mellan stad och land, samt inte minst en stor svart marknad.
För vissa tycktes tiden mogen för radikal politik. Ryssland visade vägen! I februari/mars hade folket i huvudstaden Petrograd rest sig, tvingat tsaren att abdikera och slagit in på en revolutionär väg.
Det hade förekommit strejker och demonstrationer tidigare, men det var händelserna i Västervik som satte årets standard. Måndagen 16 april lämnade människor sina arbetsplatser och ett stort antal samlades på Stora torget. Syndikalisten Frans Gustafsson, mer känd som Röde Frans, eldade massorna med sina tal. Sedan kom explosionen.
Eller rättare sagt, det gjorde den inte. Visst var kombinationen röda tal och hungrande människor en explosiv blandning, men Röde Frans uppmanade ingen att ta lagen i egna händer hur som helst, än mindre att gripa till våld. Skulle det bli någon revolution, borde den genomföras i ordnade former! Röde Frans äskade uppsättandet av en arbetarkommitté, vilken också utsågs senare under dagen. De krav som ställdes på såväl lokala myndigheter som regeringen var av blandad natur. De kretsade av självklara skäl kring bättre livsmedelsförsörjning, men åtföljdes också krav på lönehöjningar och införande av åttatimmars arbetsdag.
Med smärre undantag förekom inga plundringar eller annat våld. Det banbrytande var de på papper med reservoarpenna noggrant nedtecknade gemensamma kraven, den så kallade Västerviksresolutionen. Under tisdagen överlämnades densamma till kommunen och de statliga myndigheterna. Den politiska responsen var god, med bland annat sänkta matpriser som följd. Förutom en generösare socialpolitik samlades lokala näringsidkare i gemensamma inköpsorganisationer, i syfte att utbjuda livsmedel av bättre kvalitet till lägre priser.
Det skulle följa fler ”uppror” på andra orter i Sverige, ibland under våldsammare former. I Ådalen (vars ortnamn skulle få sin famösa berömmelse långt senare) kallades såväl infanterisoldater, som kavallerister och en hel kulsprutepluton in. Någon sammanstöt blev det dock inte, kanske eftersom många soldater öppet uttryckte sina sympatier för demonstrerande arbetare.
Under den ryska februarirevolutionen hade soldater öppet revolterat mot sina befäl och vissa fruktade för en liknande utveckling också i Sverige. I slutet av april anordnades revolutionsvänliga sammankomster för matroser i Stockholm och värnpliktsdemonstrationer förekom.
Någon revolution blev det som bekant inte men det fanns flera tillfällen då situionen var farligt nära att spåra ur. Vad hade till exempel hänt om hungerkravallerna i Norrköping hade fått ett annat förlopp?
Inspirerade av händelserna i Västervik lade ett stort antal fabriksarbetare ned sina arbeten på förmiddagen fredag 20:e april. De flesta utgjordes, enligt samtida uppgifter i NT, av yngre kvinnor från framförallt Holmens väveri och spinneri. Ett demonstrationståg på uppskattningsvis 1 200 personer samlades vid rådhuset, där en spontant utsedd delegation lämnade över krav på bättre livsmedelspolitik till borgmästaren G A Björkman. Ytterligare en demonstration med främst arbetare vid Gryts fabrik framförde liknande krav senare under dagen.
Allt hade gått lugnt och den offentliga responsen var välvillig, men när paltbrödet i Norrköping tog slutet ett par veckor senare (3 maj) svallade känslorna. Först demonstrerade upp emot 4 000 personer på Getängen, därefter samlades kanske hälften (huvudsakligen kvinnor) åter vid rådhuset – där borgmästare Björkmans försök att moderera känslorna uppenbarligen inte föll i god jord.
Den första butik som attackerades var Olssons ångbageri, som passande nog låg vid Rådhustorget, men den lyckades polisen hjälpligt skydda från plundring. Fler bagerier och butiker drabbades emellertid, till exempel Torstenssons bageri på Generalsgatan som länsades på tio minuter. Undertaliga och oförberedda poliser tvingades mer eller mindre hjälplöst se på. Senare begav sig skaror arbetare ut på landet för att ”inventera” närliggande gårdar i jakt på bland annat potatis. I Norrköping följde ytterligare demonstrationer och under flera dagar rådde en spänd stämning i staden.
Men någon revolution blev det inte. De politiska krav som framfördes var av det mer praktiska slaget och röda orosstiftare hade inte mycket att hämta i Norrköping. Hungerkravallerna var först och främst just det, ett uttryck för desperation – inte ett försök att ta den politiska makten med våld. Att polisen tvingades eller valde att agera återhållsamt bidrog säkert till att stämningen lugnade ned sig, likaså att myndigheter och näringsidkare faktiskt ansträngde sig för att möta framförda krav. Ett mindre antal personer ställdes till sist inför rätta för plundring och dömdes till som mest två månaders straffarbete.
Det var så det gick till i Sverige, redan präglat av decennier med relativ demonstrationsfrihet och omfattande föreningsvana. Att kalla situationen för idyllisk vore djupt orättvist gentemot alla som tvingades gå och lägga sig hungriga kväll efter kväll, men jämfört med många andra länder präglades Sverige av påtagligt välordnade politiska manifestationer. Även när vissa som i Norrköping ägnade sig åt butiksplundring skedde det i princip utan blodsutgjutelse.
De flesta visste säkerligen inte heller att en viss Vladimir Iljitj Uljanov, mer känd som Lenin, med tåg hade färdats genom Sverige bara dagarna innan revolterna i Västervik och Norrköping, på väg till det ännu ryska Finland och därefter Petrograd. Lenin hade inte tid att uppvigla några svenska arbetare och den mödan gjorde han nog rätt i att bespara sig! Få lyssnade på den rödaste agitation, än färre ägnade sig åt omstörtande verksamhet. På vägen mellan Petrograd och Västervik hade revolutionen förlorat sin sälta.