Tystnaden och mörkret har sänkt sig över Lilla Teatern. Den rosbeströdda scenen gapar tom i dunkel belysning. Publiken försöker gång på gång applådera fram kvällens huvudpersoner.

- Kom igen, Thorsten! ropar en kvinna.

Minuterna går. När Thorsten Flinck äntligen behagar äntra scenen gör han det barfota.

Föreställningen går i samma oberäkneliga anda.

Flinck ömsom viskar, ömsom skriker. Han pratar och skådespelar fram låttexterna, såväl som sjunger dem. Stämman är kraftfull och skrovlig, med ständiga skiftningar i röstläge och betoningar.

Men Flinck ger också ett stundtals förvirrat intryck, med osammanhängande mellansnack och spontana infall. Introverta mumlanden varvas med ett humoristiskt interagerande med publiken.

Kenny Håkansson, till vardags i banden Kebnekajse och Dag Vag, utgör med sin lugna framtoning och lågmälda profil en balanserad motpol. Den ytterst skickliga gitarristen följer lyhört Flincks nycker och anpassar sitt spel efter sångaren - ett dynamiskt spel fullt av nyanser och känslolägen. Det är ren och skär akustisk njutning.

Tillsammans framför de låtar av Dan Hylander, Dan Andersson, Björn Afzelius och Evert Taube, såväl som Flincks egna nyöversättningar av Townes van Zandts, Donovan och Nick Cave. Musiken varvas med dikter av Kent Andersson och faktiskt även ett revynummer.

Den levande föreställningen blir aldrig ointressant. Thorsten Flincks intensitet och Kenny Håkanssons känsla ger publiken en imponerande uppvisning i scenkonst.