Det finns en mediekliché för varje riktigt känd person. I Donna Tartts fall har den ända sedan debuten med "Den hemliga historien" handlat just om hur hemlig hon själv är. Mindre ofta talas det om varför hon har valt att hålla isär skrivandet och sin egen självbiografi och varför hon inte gärna analyserar sina egna böcker.

Sådana frågor är inte v-i-k-t-i-g-a, nästan bokstaverar Donna Tartt, både trött och lite roat.

Integritet

Underförstått: Läsaren förlorar snarare än vinner något på en biografiskt kopplad läsning av skönlitteratur. Underförstått: Strunta i att gräva i min barndom, uppväxt och eventuella kärleksrelationer för att försöka förstå mina böcker.

Det krävs integritet för att lyckas sätta den typen av gränser. Donna Tartt har lyckats hålla skiljelinjen mellan sin författaridentitet och sitt privatliv intakt i mer än tre decennier.

Det betyder inte att hon inte är tillmötesgående. Under sin lanseringsresa för senaste romanen "Steglitsan" framstår hon tvärtom som ett under av vänlighet och reflektion, så länge frågorna handlar om hennes yrkesroll. Redan tidigt insåg hon att hennes inställning till skrivandet inte motsvarade omgivningens krav. När "Den hemliga historien" blivit en succé började frågorna dyka upp om nästa bok - var den på gång snart?

Läsäventyr

"Steglitsan", ett läsäventyr på 782 sidor, är hennes tredje bok på mer än tre decennier. Donna Tartts skrivprocess är långsam, hon skriver om och förkastar ibland sådant hon jobbat med i många månaders tid. Hemma förvarar hon högar med anteckningsböcker som legat till underlag för böckerna, anteckningar som skrivits för hand med en karaktäristiskt prydlig Donna Tartt-stil.

Dickens-tradition

Theo Decker, huvudpersonen i "Steglitsan", följde hon i nästan tio års tid. Berättelsen om pojken som blir moderlös efter ett bombdåd på ett konstmuseum och, som ett substitut för sin förlust, för med sig en tavla från 1600-talet genom livets irrfärder har Dickenska drag.

Just Charles Dickens har betytt mycket för Donna Tartt. Det hörde till familjetraditionen att hennes mormor läste högt för barnbarnen ur "Oliver Twist", något som av de vuxna ibland framställdes som ett straff. Om hon lyssnade snällt på mormor kunde mamma senare läsa något ur "Kitty"-böckerna.

Förlust

Svek, skuld och förlust är återkommande teman i Donna Tartts böcker. Theo drabbas hårt av ödet, men sviker också av ett slags nödvändighet människor i sin närhet - på samma älskansvärt opålitliga sätt som en del av Dickens karaktärer.