Två signaler går fram på mobiltelefonen, sedan svarar han:

– Rådeström!

Jag har länge dragit mig för att slå numret till den tidigare provflygaren på Saab, Lars Rådeström, 69.

För 25 år sedan kraschade han med den första prototypen av Jas 39 Gripen. Det har gått ett kvarts sekel sedan Aktuellt sände de dramatiska bilderna från Saabfältet i Linköping. Flygplanskroppen som snurrar runt, runt, runt och mannen som vrålar: ”DJÄVLAR, DJÄVLAR, DJÄVLAR!”.

Än i dag är det svårt att förstå att Lars Rådeström överlevde. Att han (och alla i publiken) dessutom överlevde den andra Jas-kraschen på Långholmen i Stockholm 1993 är om möjligt ännu svårare att förstå. Änglavakt känns som ett alldeles för futtigt ord i sammanhanget.

Bra argument

Vilken historia han skulle kunna berätta, Lars Rådeström!

Jag har förberett mig inför samtalet. Jag har skrivit ner några i mitt tycke bra argument för att förmå honom att ställa upp på en intervju. När jag väl hör hans röst förstår jag att han är ute och kör bil.

– Jag sitter i bilen på väg till Helsingborg.

Stressad över situationen hör jag till min egen förvåning att jag går rakt på sak:

– Kan du tänka dig att ställa upp på en intervju?

Det blir tyst ett par sekunder. Sedan säger han:

– Nej, det gör jag inte. Det är 25 år sedan. Jag tackar nej till det.

Jag är inte direkt överraskad. Lars Rådeström har konsekvent avböjt intervjuer sedan han påstås ha slutat som provflygare med orden: ”aldrig mer Gripen”. Och vem kan lasta honom?

– Det går inte att övertala dig?

Verkar lite road

Lars Rådeström låter inte alls otrevlig på rösten. Han verkar nästan lite road.

– Nej, många har försökt men ingen har lyckats övertala mig. Jag har varit likadan mot alla. Det är flera tidningar som har hört av sig.

Jag är nu plågsamt medveten om att jag förmodligen aldrig kommer att få göra en intervju med mannen som varit med om två extremt uppmärksammade haverier – haverier som blivit en del av vår nutidshistoria. I ren desperation slänger jag ur mig, i en förhoppning om att Lars Rådeström som gammal Linköpingsbo ska göra ett undantag för lokaltidningen:

– Och du vill inte göra ett undantag för Corren i Linköping?

– Nej, jag gör inte det. Det är så många andra som vill prata i det där ärendet och det får de göra om de vill, men inte jag.

Jag har slut på argument och jag känner att det är läge att börja avrunda.

– Du hör hur desperat jag låter, Lars.

– Jag hör det, ja.

Jag har inte frågat varför han inte vill ställa upp på en intervju. Men jag behöver inte ställa frågan.

– För mig själv och min familj har jag sagt; nej, det får vara bra nu! Andra tycker det är roligt att ställa upp, men jag gör det inte, säger Lars Rådeström.

Jag avslutar samtalet med några artighetsfraser. Jag inser att jag just har varit med om ett haveri. Ett journalistiskt haveri.

Vrålet

Det är inte bara Lars Rådeström som för alltid kommer att förknippas med det första haveriet. Thorbjörn Nero, 62, har en samling brev hemma i sin bostad i Vidingsjö. Hatbrev.

– Hela min familj blev trampad på. Min far och mor… Jag säger på ren svenska, det var ett helvete! Jag blev kallad för djävulsdyrkare och allt möjligt.

Thorbjörn Nero råkade för några år sedan ut för en svår olycka. Han föll baklänges på Ica-Maxi i Linköping och spräckte skallen. Han var medvetslös i flera månader och när han vaknade upp hade han svårt med minnet.

Men han minns fortfarande vad han gjorde på Saabfältet för 25 år sedan.

– Jag trodde att piloten skulle omkomma. Och jag trodde också att min chef, Owe Pettersson, skulle dö. Han stod ungefär 50 meter ifrån. Jag såg bara att det var som ett moln runt omkring honom. Då tänkte jag: nej, de har omkommit bägge två. Det var då svordomarna kom.

Thorbjörn Nero arbetade som videoproducent på Saab och stod och filmade Lars Rådeströms premiärflygning. Bredvid honom stod en filmfotograf från Sveriges Television.

– Jag älskade piloten. Han var värd allt beröm. Och Owe var en viktig människa för mig. Han hade lärt mig väldigt mycket grejer.

Inte Saabs fel

Bilderna från den första Jas-kraschen har sänts tusentals gånger i olika sammanhang och finns fortfarande att se på Youtube. De har blivit en del av vårt kollektiva minne. Och det är Thorbjörn Nero som hörs skrika: ”DJÄVLAR, DJÄVLAR, DJÄVLAR!”.

– Det var inte Saabs fel att jag svor. Jag kunde ju ha hållit tyst där, tycker man så här efteråt. Det var bara det att jag trodde att två personer skulle dö.

Det var nära att landets alla tv-tittare aldrig hade fått höra Thorbjörn Neros ångestfyllda skrik. Han försökte, avslöjar han nu, radera ljudet på SVT:s filmklipp efter kraschen.

– Jag fick ta med mig allt filmmaterial till Saabs studio. Jag försökte ta bort lite av ljudet. Jag hörde ju att det var min röst som hördes på bandet. Efter fyra försök från min sida att få bort ljudet så insåg jag att, nä, jag får lägga av med det. Det gick inte.

Thorbjörn Nero var medveten om att filmbilderna skulle få ett stort genomslag och att hans röst skulle nå miljoner tv-tittare.

– Det ville jag inte leva med riktigt.

I flera månader efter kraschen fick han brev och telefonsamtal från upprörda tittare som inte var vana vid att höra svordomar i tv.

– En del brev kastade jag, men sedan beslutade min hustru att vi skulle spara breven tills jag blev pensionär. Det hände att människor ringde till mina föräldrar. De sa att jag var djävulsdyrkare och att mina föräldrar skulle behandla mig därefter och lära mig att inte svära.

Människor vill prata

En del brevskrivare var dock inte lika upprörda. En kvinna som använde signaturen "gammal tant" skrev på ett vykort: "Kära du, inte behöver du be om ursäkt, vi förstod dig alla. Det var ju förtvivlan i din röst som rörde oss till tårar."

Efter några år lade sig uppståndelsen, men det händer ännu i dag att människor kommer fram och vill prata om kraschen. Varje gång Thorbjörn Nero ser bilderna förflyttas han tillbaka i tiden, till den där olycksaliga vinterdagen på Saabfältet 1989.

– Känslan är exakt densamma…och obehaget. Men jag svär inte när jag ser filmen. Det har jag lagt av med.

Mejlet

Jag bestämmer mig för att mejla artikeln till piloten Lars Rådeström innan den går i tryck. Han svarar: "Jag har nu läst igenom din artikel och har egentligen bara en synpunkt. Jag har aldrig uttryckt orden: "aldrig mer Gripen" trots mina två haverier. Gripen är det bästa flygplan jag någonsin flugit och jag har flugit de flesta svenska krigsflygplan. Lycka till med artikeln!"