I sundet mellan Birkö och Aspöja ligger isen förhållandevis tjock. En ränna leder in till kajen och båthusen på Birkö.
Det här är en vinter då det varken bär eller brister. I stället är det fullt med antingen isflak eller issörja.
- Det har varit skit.
Framkomligheten på sjön sammanfattas på skärkarlens vis av Olle Skärlund, som med sin transportbåt är livsnerven för Aspöjaarkipelagen. Inte minst via kompletteringstrafiken.

<span class="mr">Lugnare tempo
</span>Svävaren har Olle Skärlund bara kört ett par veckor och när inte den vanliga turbåten har tagit sig fram, har han fått ta till en större båt. Ibland har han fått hjälp, bland annat av Birköfiskarna Björn och Bo Aronsson.
Ute på Birkö är tempot lite lugnare så här års. Redskap ska underhållas och nät ska lagas. Det finns även skog som ska skötas, inte minst för fårens skull.
- Vi har EU-bidrag för fåren så det gäller att hålla det öppet, säger Bo Aronsson.
Skärgårdslandskapet visar upp sin bästa sida. Luften är klar och morgonsolen strålar över en klarblå himmel. I vikarna reflekteras solen av isen, där det då och då tjongar till.
På avstånd ser vi en flock på åtta-tio svanar som har samlats där isen har släppt.

<span class="mr">Bedövande tyst
</span>Ute på en av de öppna fjärdarna ser vi ett tjockt band av guppande sjöfågel, det måste vara hundratals och åter hundratals. Kanske upp emot tusen.
Över svävar en havsörn fram och tillbaka, en majestätisk syn för oss, ett direkt hot för sjöfåglarna.
Det tar ungefär en månad till innan den riktiga skärgårdsvåren är ett faktum. Det är då som ejdern, denna karaktärsfågel, kommer tillbaka till skärgården i stora sträck.
Det är tyst. Bedövande och härligt tyst för oss stadsbor. Vi kan bara ana den frihetskänsla det handlar om att få bo och verka i denna natursköna glesbygd som skärgården utgör.

<span class="mr">Inget på måfå
</span>Men det gäller att få det hela att gå runt. För Birköfiskarnas del innebär vintern en och annan båttransport och kanske något extraknäck på något bygge.
- Nu kommer det inte in så mycket pengar, säger Björn Aronsson.
Det är i stället kvinnorna på ön som står för inkomsterna på vintern, genom deras arbeten vid Sjöfartsverkets kursanläggning på Arkö.
Flinka händer lagar hål i näten. Hantverket är detsamma som förr i tiden, men nu rör det sig om moderna verktyg och garn. Det går snabbt och det är knappt att ett otränat öga hänger med.
Alla nät och kassar, de så kallade fyrkanterna, har nummer och namn efter var de har legat i sjön. Väl uppe på land finns det ett schema över var respektive fyrkant förvaras.
Inget går på måfå utan bröderna Aronsson har en klar uppfattning om vilka nät som behöver lagas.
- Större skador ser vi när vi gör rent näten på hösten, säger Björn Aronsson.

<span class="mr">"Höll ut längst"
</span>Fram på dagen är det kaffe och hembakad tosca hos Ulla Aronsson, brödernas mor. Född på Lånjö kom hon till Birkö när hon i tjugoårsåldern gifte sig med sin Tore.
- Vi hade ingen el och det var dåligt med vatten, säger hon. Elen fick vi lagom till julen 1947 och det blev en enorm skillnad.
Dåtidens Birkö var ett skärgårdshemman inriktat på naturahushållning. När jordbruket var i gång odlades egen potatis och egen säd på de två tunnlanden åkermark.
- Vi hade korna kvar till slutet av 70-talet, säger Ulla Aronsson. Vi höll ut längst, eftersom de flesta hade sålt av sina djur.
Just 1970-talet var lika med goda tider, när strömmingen gick till i mängder.
- Sådan tider har vi väl inte haft sedan dess, säger Ulla Aronsson. Frågan var bara hur mycket man orkade arbeta.
Idag kan hon ta det lite lugnare.
- Jag har inte varit av holmen sen den 13 december. Men jag har det så bra härute.

<span class="mr">Stengärdsgårdar
</span>Vi studerar en bild från omkring 1915 som visar Björn Aronssons farmor och farmorsfar och det utflyttade första boningshuset. Det var på 1860-talet som laga skiftet genomfördes på Aspöja och Aronssons släkt hamnade på Birkö.
Runt dagens gårdstun ringlar sig ett par gamla stengärsgårdar. De är inte bara fina att se på, utan står även som tysta påminnelser om hur de första Birköborna slet för brödfödan.

På eftermiddagen börjar Björn och Bo Aronsson att snickra ihop en form nere vid kajen. Den senare ska utökas och rätas upp och ett par betongfundament ska gjutas ut i vattnet.
Nu kommer isen väl till pass. Den gör så att bröderna kan stå utanför kajen när formen sakta växer fram.
Mitt under arbetet susar en havsörn förbi med en fångad sjöfågel i klorna, det ser ut som en vigg.
Ett par sekunder av dramatik, sedan är allt över.

<span class="mr">Fjällfisket
</span>- Jag såg en fågel förut som inte såg så frisk ut, säger Bo Aronsson. Det kanske var den han tog.
Samtalet kommer in på den hägrande våren.
Då ökar aktiviteten på ön och då ska fjällfisket komma igång på allvar. Ålredskapen kommer inte i sjön förrän efter midsommar.
- Vi ska filea abborre till restauranger i Stockholm, säger Björn Aronsson.
Innan det är kväll vill Björn Aronsson titta efter om det kommit något i en ryssja som ligger i. Förhoppningen finns om gädda eller lake. Men nej, ryssjan var tom.
Nästa dag fortsätter arbetet med den nya kajen. Eftersom det ska gjutas i vatten gäller det att få formen så pass tät som möjligt.
Vi antar att kajen står färdig nästa gång vi kommer till Birkö. Då det är vår.
Då ejdern har kommit.