- Egentligen kan du skriva ordet vänta över ett helt uppslag i tidningen, för det är det man får göra där uppe.

Det var den 29 december strax efter klockan åtta på kvällen. Teven visade Bonde söker fru när 33-årige Magnus Jern och hans hustru Jenny låg i soffan.

- Plötsligt började hela världen skaka. Jag lade mig på golvet och slog händerna för ögonen för att få stopp på det, säger Magnus.

Artikelbild

"Ska jag dö nu?"
Han kände att det var något inom honom som inte stämde och blev ordentligt rädd.

- Ska jag dö nu? tänkte jag.

Efter de 40 minuter som anfallet pågick var Magnus fortfarande yr. Hans fingrar var svårstyrda, pupillerna kunde inte ställa in fokus och han såg bäst när han tittade snett åt ena hållet. Jenny körde honom till sjukhuset och hjälpte till att berätta vad som hänt i luckan.

- Jag hade svårt att formulera mig, hade börjat få huvudvärk och tyckte att ljuset kändes jobbigt. Jag gömde ansiktet och gjorde så här, säger han och drar upp munkjackan över huvudet.

Artikelbild

Högt blodtryck
Ganska snart kom personal ut i väntrummet. Enligt det prioriteringssystemet (METTS) som man använder på Vrinneviakuten togs EKG, blodtryck och blodprov. Magnus fick en förberedande kanyl i armen.

- Jag minns kristallklart att mitt blodtryck låg på 170 genom 111. Inte dödligt, men jag hade nog följt upp det på en 33-åring som söker med de symtom jag hade. 130 genom 80 är mitt normala.

Människor kom och gick men Magnus satt kvar. Efter några timmar i väntrummet fick han åter förnimmelsen av att hela världen skakade.

Ville bara ha hjälp
- Jag kände mig totalt maktlös och ville bara få hjälp. Jag satt på huk nära sjuksköterskornas dörr för att de inte skulle missa mig.

En sjuksköterska som passerade sa att väntetiden kunde bli lång. Senare kom hon tillbaka och tog Magnus till ett akutrum.

- Jag mådde jättedåligt över hela situationen. Till slut ställde jag upp dörren ifall de hade glömt mig.

Väntan kändes så outhärdlig att Magnus inte stod ut. Strax efter klockan två på natten hejdade han en sjuksköterska som förklarade hur prioriteringen fungerar.

Ännu ett anfall
- Hon sa att jag fått färgen gul men att mina provresultat låg nära grönt. Det innebar att man knappt ens behöver vara där, som jag fattade det. Jag var upprörd och frågade vad man ska göra för att få vård och om det inte varit bättre att jag ringt en ambulans. Hon sa att man absolut inte får missbruka ambulansen. Jag frågade om det var värt att vänta och hon svarade att hon inte kunde hålla mig kvar om jag ville hem.

Sjuksköterskan plockade bort kanylen i Magnus arm. Jenny och Magnus lämnade akuten när klockan var strax efter halv tre på morgonen. Men hemma på trottoaren vände de tillbaka när Magnus fick ännu ett anfall.

- Jag blev inskriven igen och sedan satt vi i väntrummet utan att någon pratade med oss fram till klockan var halv sex. Då var jag helt slut och klarade helt enkelt inte att vänta längre, så vi åkte hem.

Blodproppen sitter kvar
I över ett dygn sov Magnus. På nyårsafton, två dagar efter första anfallet, tog hans pappa med honom till akuten. Denna tredje gång fick han vänta i sex timmar innan en AT-läkare undersökte honom. Röntgenbilder visade att Magnus hade fått en stor infarkt i lillhjärnan. Enligt journalen lades han in för att täta medvetandekontroller behövdes. I fem dagar fick han stanna på strokeavdelningen.

- Jag tänker att det var tur att det bara var en propp. Hade det varit en blödning kunde jag ha somnat och aldrig vaknat mer.

Men blodproppen i Magnus hjärna sitter där den sitter. Han känner sig trött och är fortfarande sjukskriven.

- Vården jag fick på avdelningen var professionell. Där kände jag mig trygg. Men jag har sagt till mina anhöriga att om jag faller ihop ska de köra mig till Linköping i stället. Jag litar inte på akuten i den här sta’n.