Vad visste den israeliska regeringen?

Frågan löper genom Göran Buréns nyutkomna bok Mordet på Folke Bernadotte. Han återger omständigheter som skulle kunna tyda på inblandning eller att premiärministern David Ben-Gurion åtminstone kände till mordplanerna mot den svenske fredsmäklaren, som dödades i Jerusalem den 17 september 1948.

Dådet, som också tog den franske flygöversten André Serots liv, väckte på sin tid starka reaktioner i omvärlden. Folke Bernadotte befann sig i Mellanöstern på FN-uppdrag och stod i begrepp att lämna en rapport som inte sågs med blida ögon från israeliskt håll.

Artikelbild

I den slutliga versionen föreslog han att Jerusalem skulle hamna under internationell kontroll, att Negeveöknen skulle tillfalla arabsidan och att de palestinska flyktingarna skulle få rätt att återvända.

Omedelbart efter mordet föll blickarna på terrororganisationen LEHI - mer känd som Sternligan. I  dag är det inte heller någon hemlighet att gärningsmännen kom därifrån eller att en av de tongivande figurerna var den blivande premiärministern Yitzhak Shamir.

Vilken roll den israeliska statsledningen spelade kan egentligen bara utmynna i spekulationer, men klarlagt är att man inte vidtog några särskilda försiktighetsåtgärder för att undvika attacken. Folke Bernadotte och hans delegation försågs inte med skyddseskort, vilket väckte förvåning och misstankar direkt efter mordet.

Ingen har dömts och brottsutredningen fick svidande kritik från den svenske riksåklagaren Maths Heuman, som följde arbetet på nära håll. Ögonvittnen hördes inte och sättet att säkra spår på brottsplatsen var undermåligt. Om det var avsiktligt eller om det speglar det kaotiska tillstånd som rådde i landet blir bara gissningar.

Men riksåklagarens rapport har, enligt Burén, legat närmast orörd i Utrikesdepartementets arkiv under sextio år och det kan i stället vara ett symptom på den tystnad från svensk sida som kommit att omge fallet. Mordet skapade ett besvärligt diplomatiskt läge, då Sverige liksom stora delar av övriga världen stod i begrepp att erkänna Israel.

De officiella reaktionerna har varit få och Folke Bernadottes namn har alltmer hamnat i glömska. Ironiskt nog behövdes det en nyfödd prinsessa för att påminna om honom - grevens hustru hette nämligen Estelle.

Göran Burén tecknar också ett porträtt av en chosefri, milt humoristisk man, som visserligen saknade intellektuella intressen, men tycks ha genomsyrats av energi och verksamhetsiver. Hans kunskaper om Mellanöstern verkar ha varit klena, men han besatt samtidigt en praktisk förmåga att snabbt sätta sig in i situationer och drevs av en vilja att åstadkomma saker.

Boken berättar även om insatserna under andra världskriget, då Folke Bernadotte ansvarade för De vita bussarna som förde omkring tjugotusen koncentrationslägerfångar till Sverige.

Men Mordet på Folke Bernadotte är lite av en partsinlaga och försvarsskrift. Kritiken mot Israel gäller inte bara mordutredningen och får en mer övergripande politisk betydelse. Samtidigt bygger invändningarna på en verklighetsbeskrivning som redan tecknats av en yngre generation israeliska historiker - Benny Morris, Ilan Pappe och Tom Segev.

Göran Burén passar också på att avvisa de beskyllningar om nazisympatier och antisemitism som ibland riktats mot Folke Bernadotte. Det saknas helt enkelt uppgifter som ger stöd för något sådant.

Mordet på Folke Bernadotte är en välskriven bok som bär på ett tydligt engagemang. Den övergripande frågan blir visserligen aldrig besvarad, men det hindrar inte att Göran Burén genom sin detaljrika granskning fyller åtskilliga historiska kunskapsluckor.