De identiska fyrkantiga husen.

Den finkorniga sanden som yr upp i små virvlar.

De inslagna trädörrarna.

Den förlängda sandstranden som planar ut
i alla riktningar.

Vilket av allt detta ska jag titta på?

Det finns en fara med att rada upp för många detaljer, men Shora Esmailian, född 1981 i Teheran, berättar så att jag ser just det som hon vill att jag ska se, samtidigt som jag inte glömmer det andra som också hör till bilden.

I hennes öppna och öppnande reportagebok Ur askan, som handlar om klimatflyktingar, är hon örn och mullvad på en och samma gång. Ta till exempel kapitlet om hur saltet äter sig in i Egypten. Stora svep paras med närbilder. Här kommer de politiska bakgrunderna, här syns de jordlösa, här får vi höra hur Världsbanken resonerar, här ser vi att saltvattenintrånget bland annat beror på havsnivåhöjningen.

Esmailian tar mig alltså
i handen och tillsammans åker vi till Pakistan, Egypten, Kenya. Elegant kommer stenhårda fakta. Hon talar med dem som drabbas, hon talar med dem som fördjupar insikterna, hon talar med dem som har alternativ. Jag känner mig klokare längs vägen och Esmailian får mig att fortsätta lyssna. Om stormarna som kommer att bli fler, om dricksvattnet som blir knappare, om matvarorna som blir dyrare, om uppvärmningen som fortsätter.

Jag kommer aldrig att glömma kvinnan som flyr med sin utvecklingsstörda dotter från den etiopiska hembyn till den kenyanska huvudstaden. Lugnt berättas om kvinnans liv, om vattnet som tog slut, om getterna som dog. Nu bor hon i ett skjul. Hon är inte den enda. I Kenya är 80 procent av marken antingen torr eller halvtorr. Många, många får gå två mil för att få tag på vatten. (Nej, jag ska inte säga hur mycket vatten varje svensk gör av med varje dag.) Allt fler får bråka med andra för att få vatten till sig själva och till sina djur.

Det är läsning som känns inte bara i magen, utan också i halsen, när Esmailian fortsätter sätta strålkastaren på flyktingarna, FN, svältkatastrofer, grannländers nöd. Hon belyser att det är kvinnorna som drabbas hårdast eftersom det ligger på dem att hämta vatten. Och de blir allt sjukare.

I dag hotas 1,2 miljarder av extrem torka. Och de som drabbas av klimatförändringarna, är de som redan har det svårt och nu får det ännu svårare på så många plan. "Jag var mycket vacker en gång i tiden, säger Um Abdullah." Hennes vänstra halva av ansiktet är förlamad. Det var inte så hon föddes, men det är så hon kommer att dö.