Det var första gången som textförfattaren Marianne Bokblad fick höra tonsättningarna av sina dikter.

– Det kommer inte att bli någon lång presentation för jag är så nyfiken att jag vill höra dem snart, sa hon vid mikrofonen och lät inom kort sångerskan Ann-Christin Hallgren och kompositören Bengt-Göran Sköld komma fram till flygeln. Kyrkan var närapå fullsatt och bruset av förväntansfulla röster hade just tystnat. Svårt att säga hur många nyfikna som gjorde församlingsmedlemmarna sällskap i söndags för den nya musiken inför kyrkoåret, fjorton av det femtiotal sånger som är tänkta att pytsas ut söndag för söndag.

Sångerna var som korta berättande glimtar. Konserten en medvetandeström, där sångernas särart inte alltid hann göra avtryck. Det blev istället en kollektiv upplevelse med en jämn, livlig rörelse framåt i pianot.

Ett par sånger var som Bengt-Göran Sköld sa, ”lite mer konstmusik”, men nästan alla stod stadigt i klassisk svensk romanstradition och det med vacker melodik. Ann-Christin Hallgren visade lidelse, inte minst i Du som är alltings början och i Nådens gåvor tog hon sig elegant till höjden med mjuka, mezzoklingande toner.

I Lyssna fanns det effektiva kontraster mellan rörelse och lugn. Den som var svårast att sätta ord till enligt Marianne Bokblad, men också en av dem med mest kraft. Texterna var intima, lätta att förstå och ta till sig. Du är källan till lovsång visade sig ha stark potential som möjlig framtida körsång. Ann-Christin Hallgren valde att sjunga den igen, efter prästen Åke Janssons välsignelse över de församlade. Frestaren och Nådens gåvor var ett par av dem som stod kvar när applåderna tystnat.

MOLLY TELEMAN

kultur@nt.se