För de flesta av oss är julafton och badutflykter i sommarsolen positiva minnen. Men för Maria väcker dofter av julkryddor och badplatser ångest. Efter hennes morfars systematiska övergrepp på henne i sex–sjuårsåldern lider hon av posttraumatisk stress och varje dag är en kamp för henne.

– Somrarna var värst. Då var man ju lättklädd och det var mer lättillgängligt. Jag minns när vi var och badade och han ville att vi skulle simma mellan hans ben, när jag var precis under honom knep han ihop benen och satte in fingrarna i mig.

När hon protesterade och försökte göra motstånd hotade han att ta ifrån henne katten och hunden.

– De var det bästa jag hade, jag ville för allt i världen inte bli av med dem.

För henne innebär hashtagen mörkertalet lite av en befrielse.

– När jag läste om andra med liknande upplevelser kände jag att jag vill berätta. Jag har velat det i så många år, men har känt att jag behövt distans. Nu är rätt tid. Generellt är det bra att många nu berättar vad de utsatts för, eftersom det finns så många som inte vill lyssna eller se, säger Maria, som egentligen heter något annat. Hon vill vara anonym med hänsyn till sitt barn.

De sexuella övergreppen började när socialtjänsten utsåg morföräldrarna till avlastningsfamilj, där hon och systern skulle vara varannan helg.

– De placerade oss där trots att de hade vetskap om att min så kallade morfar begått övergrepp på min mamma.

I vuxen ålder har hon sökt upp dem på socialtjänsten som var inblandade i placeringen. Flera hänvisade till sekretess, men en socialsekreterare bekräftade att hon förstod att något var fel eftersom Maria blev så utåtagerande och vägrade åka till morföräldrarna. Det står också i journalerna.

– Hon är den enda som erkänt att de gjorde fel. Det känns som en upprättelse. Hennes förklaring var att hon var nyutexaminerad socionom och inte hade någon erfarenhet. Hon har hjälpt mig på många olika sätt, utan hennes hjälp hade jag inte tagit mig dit jag befinner mig i dag.

Lisa är en annan överlevare, som är en del av mörkertalet. Hon och hennes djupt dysfunktionella familj tillhörde, under en period, samma socialkontor i Norrköping som Maria.

– Varken socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) eller skolan lyssnade på mina signaler. Inte ens när jag sade till min socialsekreterare att jag är hans fru på alla sätt och vis reagerade hon.

En lärare gjorde heller ingenting när Lisa berättade att hon under helgen ringt polisen, eftersom hennes föräldrar slogs så mycket och det var stora blodpölar i hallen.

Så hon lärde sig tiga, även om hon är säker på att såväl personal på fritidsgården som idrottsläraren förstod att något inte stod rätt till.

– Det är ingen idé att berätta, då slår han ihjäl mig, tänkte jag.

Hennes historia är lika nattsvart som Marias och de har många paralleller. Det mest slående är hur blinda och döva de vuxna, förutom någon enstaka person, var.

– Det känns som ett enormt svek av min mamma, socialsekreteraren, skolpersonalen, BUP och alla andra vuxna.

Från drygt tre års ålder fram till dess att Lisa flyttade hemifrån som sextonåring utsattes hon ständigt för sexuella övergrepp av sin våldsamma manipulativa pappa. I dag skulle det rubriceras som våldtäkt mot barn. Under högstadietiden var det dessutom inte bara han som sexuellt utnyttjade henne.

– Flera i hans umgängeskrets hade sex med mig mot att jag fick mitt kontantkort till mobilen påfyllt och alkohol. Det skedde hemma hos oss, hos dem, i bilar.

Pappan höll hela familjen i ett järngrepp och präntade in i dem att inte säga ett knyst.

– Vi blev tillsagda dagligen att vi inte fick prata om det som hände hemma. Idag när jag går i terapi har jag förstått att det handlade om tortyr.

Mamman var deprimerad och blev själv slagen. Lisa hade svårt att förstå henne och därför var pappan trots allt en större trygghet. Efter föräldrarnas uppslitande skilsmässa valde hon därför att bo hos honom.

– Han var mer förutsägbar. Jag kunde se på honom när det var dags.

Både Maria och Lisa tog så småningom mod till sig och polisanmälde de sexuella övergreppen. Men det ledde ingenvart.

– Förundersökningen lades ner i brist på bevis, men jag och mina syskon fick ingen information. Det var bara ”morfar” som fick papper, säger Maria.

Det var likadant i Lisas fall. Trots att hennes och vittnenas vittnesmål ansågs vara trovärdiga lades förundersökningen ner i brist på teknisk bevisning.

– Hur ska det kunna finnas teknisk bevisning flera år efteråt? Min personliga åsikt är att det inte kan vara samma beviskrav när det gäller brott mot barn. Det är inte rättssäkert för barnet om beviskraven skall grundas på att det finns tekniska bevis eller vittnen som sett själva övergreppen. Det borde räcka med barnets berättelse, andras iakttagelser om förövarens beteende och hur barnet mådde och agerade under den period som övergreppen pågick. Men frågan är förstås vad vi vill ha för samhälle. Vill vi skydda förövaren eller offren?

I dag har både Maria och Lisa gått vidare. Lisa är utbildad socionom och forskar om rättsvetenskap och barns rättigheter. Maria håller på att utbilda sig till socionom.

Men ärren i själen finns kvar. Båda går i terapi, har sömnproblem och äter medicin.

– Fortfarande idag kan jag vakna av mardrömmar om att jag inte kan andas. Det är samma känsla som jag hade när min pappa våldtog mig. En vuxen kropp är ju så mycket tyngre än ett barns.