Vi ska träffas på Kafé Kuriosa. Anna Thorén kommer exakt på uttalad tid, bärandes på en resväska.
- Den har pajat och måste lagas. Fast jag vet inte om det går, säger hon.
Resväskan är viktig för henne. Anna är hemma ett par veckor i sommar och hälsar på föräldrarna i Jursla. Sverige är makalöst, tycker hon.
- Det är så mycket vackrare än Tyskland. Ta bara skärgården ... den saknar jag.

<span class="mr">Lärde sig allt på Arbis
</span>Som för så många andra i Norrköping var Arbis hennes skola och första ordentliga kontakt med scenen. Det blev Teaterbåten, Sound of music, West side story och en hel del annat.
- Jag lärde mig allt där.
Sedan gick hon Balett­akademiens treåriga musikalutbildning i Göteborg, och efter det jobb på Cabaret Lorensberg i drygt två år. En form av Wallmans salonger där man både underhåller och serverar gästerna.
- Det kunde vara helt hysteriskt. Under tiden jag sjöng en låt kunde jag tänka "Shit, det bordet har inte fått sitt vin än" och jag kan ju inte var överallt samtidigt. Stressigt, men jag lärde mig att ha flera bollar i luften samtidigt.

<span class="mr">Jobbade med Polanski
</span>Musikalsverige är väldigt trångt, berättar hon. Få uppsättningar gör att det är hård konkurrens om jobben.
- Det finns så mycket duktigt folk, dessutom handplockar man ju gärna kändisar till stora roller, säger hon.
Så hon testade Tyskland. Större marknad, större chans att få jobb. En audition för Cabaret blev foten in i Tysklands musikalvärld.
- Vi turnerade runt överallt. Jag har nog varit i varenda tysk liten håla.
Och Cabaret är lite känsligt där, berättar hon. Den utspelar sig under nazi-perioden.
- Det hände att en del gick ut under föreställningen. Det var framför allt äldre som inte klarade att se hela.
Efter Cabaret var hon tillbaka en kortare sväng i Sverige och jobbade som frilansande sångerska, bland annat i Soca Rebels.
Ett par andra konstellationer och smågrupper blev det också innan hon återvände. Roman Polanski regisserade Tanz der vampire i Hamburg och Anna fick rollen som pigan Magda.

<span class="mr">Skärpa hela tiden
</span>- Att jobba med Polanski var otroligt spännande. Han är snudd på geni, vet precis hur han ska ha det. Men det märks att han i första hand är filmregissör, fixar med detaljer i oändlighet. Är man inte fullständigt uppmärksam och koncentrerad blir han tokig. Han kräver skärpa hela tiden.
Språket var inget jätteproblem, även om hon känner att hon behärskar tyskan bättre i dag. Envist och målmedvetet har hon hårdpluggat.

<span class="mr">Trampa på tårna
</span>- Men jag har kontakt med en del svenskar där nere, det känns viktigt att hålla svenskan fräsch. Och Tyskland är annorlunda än Sverige, i alla fall de södra delarna där jag bor. Stuttgart är väldigt konservativt och religiöst. Man håller hårt på traditioner, niar äldre och auktoriteter.
- Ibland blir jag galen på det, även på teatern håller man på sitt revir. Det är väldigt hierarkiskt och det är lätt att trampa någon på tårna. Svenskar är bättre på att kompromissa, det flyter lite enklare.
Men trivs gör hon ändå. Marknaden är större där och chansen att få jobb också. Men Sverige vill hon tillbaka till så småningom.
- Jo, helst skulle jag jobba här. Vi får se vad som händer.
Tanz der vampire, Cabaret, i höst ska hon göra Tre musketörerna i Stuttgart och i Schweiz var hon med i Dracula. Svulstiga och burleska roller. Men i Elisabeth spelar hon grevinna.
- Det är nyttigt. Från att ha spelat vampyr och krälat omkring på golvet till en roll där jag håller emot allting, inga stora gester.

<span class="mr">Hattmodell
</span>Hon skulle gärna prova på något helt annorlunda.
- Polis skulle vara kul att spela. Du vet, ha en massa bittra kommentarer, bakåtslickat hår....
Och skjuta pistol.
- Ja, absolut!
Kontraktet med teatern i Stuttgart innebär en del andra uppgifter. Som att gå modell i en hattmodevisning. Diana Bernadotte designar hattar och ville inte ha traditionella modeller till sin visning.
- Vi var ett gäng skådespelare, balettdansöser och till och med en jazzpianist som gick modeller. Publiken var en massa kändisar, grevinnor och baroner. Märkligt, men kul.
I början ville Anna syssla med fotografi.
- Ja, jag ville bli fotograf, men det var omöjligt. Jag är skitdålig helt enkelt, skrattar hon.
- Jag kan hitta motiven och kompositionen, men det faller på det tekniska. Jag pryade på NT:s fotoavdelning för länge sedan. Två bilder har jag haft med i tidningen, bland annat på ett sopberg. Det var min fotografkarriär.
Det är kanske är tur då att tyska recensenter inte sett Annas bilder, för hennes insatser på scenen får överlag bra kritik.
- Ja, jag har klarat mig bra, men det är alltid svårt att läsa recensioner. Oftast bestämmer jag mig för att inte läsa alls, men så brukar jag be andra göra det åt mig. Det känns lättare.