Blåkulla är ett berg, eller några stora stenar, i nordligaste delen av Finspång, några kilometer norr om Regna, på gränsen mot Vingåker. Hur berget fått sitt namn tycks ingen veta. Enligt TT finns det 27 Blåkulla i Sverige, oftast berg eller gårdar.
Det fanns en tid när namnet Blåkulla var betydligt mer skrämmande. Blåkulla var en plats dit häxor troddes resa på skärtorsdagsnatten för att delta i djävulens häxsabbat.
I Finspång var det extra påtagligt. Häxprocessen i Finspång 1617, var den största i Sverige före 1668 och troligen den första stora häxprocessen i Sverige. 1617 avslutades den med att sju till åtta kvinnor avrättades. Flera är namngivna. 1620 brändes Lussi från Svarttorp, söder om Blåkullaberget, på bål.
Strax nedanför Blåkulla ligger Mofallet, ett litet torp, som nu är sommarbostad. Där föddes den 17 april 1653 "Bengts dotter i Mofallet, Ingrid", enligt födelseboken för Regna. Vad berget Blåkulla betydde för människorna då vet vi inte, men Ingrid kom att växa upp under "det stora oväsendet" , en masshysteri som mellan 1668 och 1676, förorsakade en stor mängd häxprocesser i Sverige. Nästan 300 människor avrättades innan det stoppades. Påverkade det hennes liv?
Men det finns också betydligt ljusare kopplingar till Blåkulla i Regna. 87-åriga Ella Gustafsson i Högsjö föddes och växte upp i Lilla Erstorp, söder om berget. De var sju syskon.
– Vi var uppe på berget och lekte och vi plockade också blåbär, berättar hon.
Hennes mor bodde kvar vid Lilla Erstorp till 1979 och släkten har fortfarande gården kvar.
Vid det lilla torpet Mofallet föddes 1939 Mona Klasson, nu boende i Vingåker. Där bodde hon i 14 år tillsamman med far, mor och morfar. Även hon har minnen från Blåkulla.
– Vi fick ibland dit på en kvällspromenad och plockade även svamp och bär. Man kunde se så långt där uppifrån och vi kunde också höra Högsjöfabrikens vissla när dagen var slut.
Någon rädsla för berget minns hon inte.
– Det var nog mer i tidigare generationer.
Vägen till Blåkulla är smal, krokig och bitvis söderkörd av skogsmaskiner. Vi passerar förbi Svarttorp och träffar farmor Maud Karsson som är mitt uppe i matlagningen. Nej, berget Blåkulla har hon inte hört talas om.
– Vi har ändå bott här i 16 år. Alltid får man lära sig något nytt.