På äventyr i Centralamerika

Vi i familjen Scherling, det vill säga jag, David som är 15, tillsammans med mina föräldrar Ann och Per och min bror Johan, som är 13, reste först till Guatemala, ett av fyra länder som skulle besökas. Guatemala upplevde vi som mycket fattigt och bergigt, befolkningen här var väldigt kortväxta, kvinnorna var ungefär 140 centimeter långa medan männen var något längre.
Många av människorna var indianer med färgglada kläder, som dagligen fick gå runt och sälja sina ägodelar får att få ihop lite pengar. Men trots det var de nästan alltid glada och vänliga.
Mellan de olika platserna fick vi ta oss fram med smidiga minibussar. Tack vare spanskan jag lärt mig var det inga större problem att prata med chaufförerna, som jag kunde förstå ganska bra, trots att de alltid pratade så fort.

Långa människor
Det fanns många vackra platser, en av de mest fascinerande var Atitlansjön omgiven av sina sju vulkaner, en annan imponerande plats var Tical med en historia full av skräck, krig och mayaruiner.
Efter en spännande tid i mayaindianernas fotspår reste vi sedan vidare till Belize och ön Cay Calker, där Rastafarin var den framträdande kulturen. Männen här var var nästan två meter långa och det var lätt att ryckas med i deras bekymmerslösa vardag som gick ut på att i det närmaste inte göra någonting. Kvinnorna fick däremot nästan alltid slita för att kunna försörja sina makar och många gånger tyckte vi väldigt synd om dem.
Från ön åkte vi ut på snorklingturer med segelbåten Raggar Muffin, som guppade omkring bland vågorna med sjörövarflaggan i topp, medan vi snorklade runt bland enorma rockor och hajar på ett ganska oförstört korallrev där det vimlade av fiskar i alla möjliga färger.
Vi tillbringade några dagar ute på Cay Calker för att sedan fortsätta trippen vidare ner till Honduras, där regnperioden var i full gång och gatorna var täckta av vatten.

Ormar klängde på grenarna
Men det eviga regnandet satte inte stopp för en kajakfärd mitt inne bland mangroveträsken. Vi paddlade omkring i cirka 40 graders värme bland starka vattendrag, med den gnagande känslan att ormar i vilken stund som helst kunde ramla ner i kajaken från trädkronorna. Ormarna fick vi se i form av trädormar, både små och stora, men som tur var kom de inte ner i kajaken utan stannade kvar i träden.
Det var verkligen en upplevelse att få paddla runt i hjärtat av djungeln, fast vi kunde inte vara nog försiktig med djuren. Förutom ormar fanns här nämligen också söttvattenskrokodiler som var omkring två meter långa. De följde i stort sett vartenda paddeltag vi tog och de skulle säkert inte vara sena med att slänga sig i vattnet om någon ramlade ur kajaken.
Det sista landet som skulle besökas var Costa Rica, som vi tog sig till genom "Tica Buss", det perfekta alternativet för den som vill ta sig från ett land till ett annat, utan att slippa krångla med passen vid gränsövergångarna. Det tog busschauffören hand om medan vi lugnt kunde sitta kvar i bussen.

Sov i tält
Costa Rica var verkligen ett land som hade allt, här fanns mycket att göra för den äventyrslystne, alltifrån hisnande forsränningar till spännande möten med regnskogens invånare. De framträdande platserna var många, men det kanske allra mäktigaste var Corcovado, som i det närmaste kunde jämföras med en djurpark. Här fick man leva på nyfångad fisk tillsammans med en söt saft från en av djungelträdens rötter, en maträtt som jag ofta åt i detta land.
På dagarna kunde vi vandra omkring i regnskogen bland ormar, spindlar, sengångare, tvättbjörnar, myrslokar, apor med mera, för att sedan på kvällen med arapapegojornas kraxande i bakgrunden avnjuta en fantastisk solnedgång. I vattnet hoppade det runt delfiner och enorma kaskelottvalar, som man ibland fick en skymt av.
Det fanns inga hus utan istället fick vi sova i tält som var uppställda åt turisterna, på grund av alla otäcka insekter skulle myggnätet alltid var stängt. Men gång på gång var jag tvungen att skaka sängkläderna, annars kunde det mycket väl hända att jag hade en stor spindel krypandes i ansiktet när jag vaknade på morgonen.

Dinglandes högt uppe i luften
En annan plats som jag alltid kommer att minnas är nationalparken Santa Elena i Monte Verde. Djurlivet var inte det bästa, fast här fanns sky trek som var väldigt spännande. Man susade omkring nedanför molnen bland djungelns trädtoppar hängandes i en lina, vilka gick mellan två stationer som låg på cirka 135 meters höjd. På grund av blåsten stannade vi flera gånger, dinglandes högt uppe i luften. Avstånden till slutplattformarna var som tur var inte så långa, utan det gick att häva sig fram den sista biten.
Innan hemresan åkte vi till Orosi för att bestiga vulkanen Irazu, där jag för första gången fick plocka fram fleecetröjan, för det var verkligen kallt där uppe på 3 500 meters höjd. Men kylan glömdes snart bort när jag omgiven av molnen stod och blickade ut mot blågröna vulkankratrar, som utformats av naturens krafter för många år sedan.
Tiden i Centralamerika gick verkligen fort och det kändes jobbigt att komma hem till kylan igen, fast förhoppningsvis lär det inte dröja länge innan vi på nytt är ute och reser.
Vi hade tur och höll oss friska under hela resan, men man ska vara försiktig med vad man äter och det är att rekommendera att till exempel äta malariatabletter innan man ger sig iväg.