Det är något visst med filmer som speglar hur det är att vara barn. Hur det är att vara oskyldigt vit, fri från bekymmer och sådär härligt och barnsligt naiv. Det är lätt att glömma hur det en gång var. Glömma hur det var när världen betraktades genom stora nyfikna ögon och äventyr väntade bakom varje hörn. Då är det tur att det finns hjärtvärmande påminnelser som My Neighbour Totoro.
Handlingen kretsar kring en familj med två små flickor som flyttar in i ett ruckel till hus på den japanska landsbygden. De båda töserna har en mycket livlig fantasi och får en dag syn på ett par egendomliga små djur som de följer efter in i ett snår. Väl där träffar de på en jättelik tvättbjörnliknande varelse - en så kallad Totoro. Om han existerar eller ej är egentligen inte relevant. Barn ser saker som man slutar se när man blir äldre. Därav blir My Neighbour Totoro till en resa som påminner oss om hur det en gång var.