Albin är hemma på ett snabbt besök över jul och nyår och UngNT passar på att åka till hans föräldrars villa i Finspång för att träffa honom. Det var just
i Finspång som allt började, när Albin bara var fyra år gammal.
Offrar mycket
- Mamma och pappa gav mig ett par skridskor och tog mig och min syster till "allmänheten" vid ishallen. Efter det tjatade jag om att jag ville börja spela hockey och lite senare började jag i hockeyskolan Björnligan, säger han.
Ungefär 30 timmar
i veckan lägger Albin på hockeyn. Ibland känner han att han måste offra mycket på grund av det, men tycker inte att det är jobbigt.
- Jag får ju inte så mycket fritid över. Men det gör inget för det här är något jag vill hålla på med, det är bara roligt. I skolan får jag lite rester, men vill man så hinner man med. Vi är några hockeykillar i klassen som brukar hjälpas åt, säger han.
Bra stöd
Direkt när man kliver in genom dörren hemma hos Albin får man ett varmt mottagande. Det märks verkligen att hela familjen är engagerad.
- Mamma, pappa och min syster har stöttat mig väldigt mycket. Jag har även haft många tränare som har hjälpt mig väldigt mycket och fått mig att utvecklas, säger han.
Redan när Albin var 13 år flyttade han från FAIK hockey i Finspång till Vita Hästen i Norrköping.
Där spelade han ända tills han, i årskurs nio, flyttade till Dalarna för att gå i en hockeyklass. Det var även under den tiden han fick kontakt med Modo.
Tidig flytt
- En Modoscout upptäckte mig och bjöd in mig till att provspela. Jag kom in och allt var väldigt proffsigt, så det kändes helt rätt att tacka ja, säger han.
Att spela i en välkänd klubb ger stora möjligheter till att träffa stora stjärnor. Albin skiner upp och blir lite stolt när han berättar om sina möten med dem.
- Jag har tränat och pratat lite med "Foppa". Victor Hedman och Alexander Steen, som är stjärnor från NHL, har jag också träffat, säger Albin.
Eftersom Albin skulle gå i en hockeyklass sista året i grundskolan flyttade han hemifrån redan när han var 14 år.
"Växt som person"
Det är något som han tycker har varit både bra och dåligt.
- I början var det kul, men efter ett tag började jag längta hem lite. Som tur var gick det över och nu har jag vant mig. Det bästa är att jag lärt mig ta så mycket ansvar och att jag har växt som person. Dock saknar jag familjen och jag måste göra allt själv, säger Albin.
Hur tror du att ditt liv ser ut om fem år?
- Det är svårt! Jag hoppas att jag fortfarande spelar hockey, men jag vet inte på vilken nivå. Att komma till landslaget är väl en dröm för alla hockeyspelare, men att komma till Elitserien är mitt första mål, säger han.