Det här är tryggheten, det här är Imans barndomshem, här växte han upp. Gick på Bergska och spelade fotboll i bland annat Faik.
Han sitter här med tusen intryck, nyss hemkommen från två veckor i Zimbabwe med Tandläkare utan gränser.
– Det handlar om allt från de primitiva förhållanden många levde under till hur kliniken var uppbyggd och hur tandvården fungerar i Zimbabwe, säger han.
Det Iman ofta återkommer till är tacksamheten.
– De har så lite, men är ändå så positiva till livet och glada. Det ska jag försöka ta med mig både i livet och i arbetet. Jag växte verkligen som person.
Iman Malakuti är ung, fyllde nyligen 30 år och hade bara två år bakom sig som tandläkare när han gav sig ut i hjälparbete.
– Om man är trygg i sin tandläkarroll ska man inte tveka. Det var min mamma som fick mig att åka och jag ångrar det inte.
Han möttes av enorma problem när det gäller tandvården och dess struktur, saker som han förmodligen aldrig kommer att stöta på i sin tandläkarroll på Åland där han nu arbetar.
– Många hade värk, flertalet svåra infektioner där det inte fanns något annat att göra än att dra ut tanden, säger han.
Arbetet i den lilla byn Mutambara utanför huvudstaden Harare var uppdelad i två delar, dels resor ut till skolor och dels arbete vid kliniken. Vid skolorna kunde han mötas av över tusen barn. En viktig del där var att lära hur man använder tandborsten, hur ofta man ska borsta tänderna, vad som är bra och dålig kost. Dessutom skulle de hinna med en snabb undersökning av alla barns tandstatus.
– Det handlade om att alla fick öppna munnen för att vi skulle kunna göra en snabb undersökning. Var det något akut försökte vi lösa det direkt, ofta att dra ut en tand. Svårare fall fick vi hänvisa till kliniken.
– En dag hade vi 109 tandutdragningar, vuxna- och barnpatienter blandat.
Det blev långa arbetsdagar med en burk tonfisk som lunch på en kvart. Innan de åkte fick så många som möjligt av barnen en tandborste och en tub tandkräm. Förhoppningsvis skulle nu de snabbutbildade lärarna kunna fortsätta lära barnen.
En annan dag stannade Iman vid kliniken. Där kunde han och hans kollegor mötas av en lång kö utanför mottagningen. Ofta arbetade man utomhus vid besök i skolorna. Patienten satt på en vanlig stol eller låg på en bänk.
– Nu var det mest vuxna och även här handlade det om akutbehandlingar. Tacksamheten var ändå så stor. När vi dragit ut en tand kunde patienten ställa sig upp och applådera.
Tandläkare utan gränser är de här människornas stora chans. Det finns en tandläkare vid kliniken även andra dagar, men då kostar behandlingen och det är det har många inte råd med.
– Det utbildas tio tandläkare per år i land med 13 miljoner invånare. De flesta försvinner sedan till andra länder.
Det tyngsta för Iman och hans kollegor var att att vilja så mycket mer än man hade en chans att hinna.
– Men det går inte att tänka på det, vi måste tänka på den insats vi gör och hur många vi trots allt hjälpte.
Trots långa arbetsdagar, tuffa arbetsförhållanden och primitivt boende tvekar inte Iman Malakuti. Han kommer att återvända.
– Det här är bara starten. Första gången var det nervöst. Nästa gång är den mentala biten klar, säger Iman som hoppas kunna resa ut en gång om året. Till Zimbabwe eller någon annan plats.
Regnet har upphört, gräsmattan glittrar i solskenet.