Ligger i sängen, kvällen och mörkret har dragit in och vi somnar strax min man och jag. Vi känner oss trötta efter en lång arbetsdag, vardagssysslor och nattning av barn, så hör vi fotstegen i trappan. Små långsamma smygande fotsteg, suck tänker vi först. Bara kliva upp och leda tillbaka barn till sängen. Han blir ledsen, han gråter och vägrar, tårarna övergår till skrik och vrål och nu börjar han bli omöjlig. Vi får turas om att stå utanför dörren in till hans rum och följa honom tillbaka till sängen när han kommer ut och förklara att det är läggdags och att han måste sova i sin säng. Ibland tar det tio minuter, ibland över en timme, Ibland ger vi upp.
Varför är det så ”viktigt” att barnen ska sova i sina rum? Sina sängar? Är det viktigt? Det känns som att vi slösar tid och tårar på att bråka, jag har egentligen ingenting emot att sova ihop med mina barn men på något sätt känns det som att man ”måste” sova i sina egna sängar. Men det gör ont i mig att säga nej, att han ska bli ledsen, att jag ska säga att han får lägga sig ensam. Själv ligger jag ihop med min man, har teven på och känner mig trött. Han ligger där uppe i sin säng och kan inte sova, är ledsen för att han inte får komma ner till min säng och sova mellan mamma och pappa.
Nej. Vi har slutat med att tvinga barnen sova själva, de får sova var de vill. De blir inte ledsna, de känner sig trygga och de får mer sömn, mer tid går åt deras faktiska sömn och mindre tid går åt till bråk och gråt. Självklart vill jag och min man kunna breda ut oss och sova ensamma ibland och det får vi också, inte så ofta som min man nog hade velat men vi känner ändå att harmonin under nätterna är bra mycket bättre nu.
Vi utgår varje kväll från att barnen ska sova i deras egna rum, läser godnatt sagor och pussar godnatt. Sen lägger vi oss själva till rätta och ibland vaknar vi ensamma och natten har gått och barnen har sovit ensamma båda två. Men oftast så vaknar vi med båda barnen i sängen. Vi märker inte alltid när de kommer, ibland vaknar de själva och går upp någon gång på natten och kan inte somna om utan kommer ner till oss. Men nu passar vi istället på att njuta, njuta av att barnen vill vara nära oss, att vi får kramas, att de söker våran tröst. Snart blir de tonåringar och vi kommer önska att de låter oss kramas och vara nära, men de själva vill ha egentid och söker uppmärksamhet på andra håll.
Jag vill verkligen ta vara på den här tiden, när vi är deras största idoler och de vill ligga bredvid hela natten och bara mysa.
Så när jag hör deras fotsteg i trappan om nätterna nu för tiden så öppnar jag upp mitt täcke, de kryper tätt intill och jag pussar på pannan, kramar om, och vi somnar om igen. Tiden går för fort, passa på att njuta.