Från ovan liknar de angripna granarna vitbleka stjärnor på en stor grön matta. Med drönarens hjälp visar kollegan Thomas Möller skadorna tydligt. Från marken är de inte lika lätta att upptäcka.
Vid gården Östergård vid Näfstorp, öster om Lotorp, har Erik Nilsson kämpat mot skadeinsekten i flera år.
– Det är inte roligt att se sin skog dö. Här nere mot åkern, till exempel, stod det sex–sju stora granar, säger han.
På sina 135 hektar produktiv skogsmark, huvudsakligen gran, har han tvingats avverka över 200 träd själv och fått hjälp av Södra Skogsägarna med runt 400 träd.
– Jag har huggit så mycket jag orkat manuellt. I början högg jag ved av det. Det blev mycket mer än jag trodde. Jag var helt slut och fick så himla ont i knät. Man måste ta hjälp.
– Förra sommaren tyckte jag att jag var i fas med barkborreträden och vindfällor. Det blev små kalhyggen här och var. Sen upptäckte dottern plötsligt ett helt gäng döda träd till. Jag högg på vintern med förhoppning om att få bort borrarna, men då är de inte kvar i träden. Då är de nere i backen. Nu vet jag det. Genom att hugga på sommaren kan man eventuellt göra någon nytta i bekämpningen.
Hur ser baggarna ut?
– Om jag ska vara ärlig har jag aldrig sett någon, bara spåren efter dem. När jag hugger är det lite för sent kanske. På träden där barken inte släppt går det att se brunt mjöl, när det inte har regnat bort. De har sagt att det går åt 30 000–50 000 borrar för att döda en gran. Angreppet börjar nästan alltid mitt på trädet, en bit upp. Det är jättesvårt att se. De tar de halvstora till stora granarna. De små drabbas aldrig.
De skadade träden som står kvar nu räknar han med att klara av på egen hand om någon vecka.
– Det är säkert 20 träd, vad jag har sett. Det finns säkert mycket mer. Man ser dem inte inne när man går inne i skogen. Förra sommaren såg jag ett skadat träd på ett ställe och började hugga. När jag var färdig hade jag säkert huggit 50 träd, det blev ett litet hygge.
Det gäller att få bort de angripna träden med baggar så snart som möjligt för att undvika nya svärmningar.
Han är kritisk mot viss information han fått från myndigheter.
– Att låta träden stå kvar för att gynna granbarkborrens fiender stämmer inte. De hinner inte med vid så stora angrepp. Däremot gynnar det den biologiska mångfalden.
Erik Nilsson var tidigare äggproducent med 12 000 värphöns. Sedan i vintras finns det inte en enda höna kvar på gården.
– Jag kan sakna djuren lite. Men jag var helt stängd av det, så den delen saknar jag inte, säger den 67-årige pensionären.
Skogen, som växt till sig under 65 år, är lite av hans pensionsförsäkring och nu ser han stora värden gå förlorade på grund av skadeinsekten.
– De är inte kul att se. Det kan jag säga. Inte bara ekonomiskt sett. Det är tråkigt när jag ändå har försökt att hålla efter det.
I och med att även länder som Tyskland och Tjeckien drabbats hårt har marknaden översvämmats av skadat virke, med följden att prisnivån sjunkit kraftigt.
– Där har jag förlorat runt 200 000 kronor. Då har jag inte räknat med att flera avverkningar är dyra att utföra. Det kommer till, så är det kanske 300 000.
Medan ett lätt duggregn drar in över gården ser han ändå optimistiskt på framtiden.
– Vädret i år är gynnsamt. Det här är bra och det var en kall maj. Det är skillnad om de svärmar en gång och inte flera. De som svärmar nu kanske inte hinner göra så stor skada, säger Nilsson.