Fridfullt sommarjobb i dödens skugga

De gråa molnen tornar upp sig över guldkorset i skyn, men
Risinge kyrka lyser benvit i solen. Över kyrktornet flyger svalor runt, runt i cirklar.
NT hittar Erica Svensson, 18 år, bakom en av kyrkogårdens täta gröna häckar där hon står och krattar i jorden. Erica tar av sig handskarna och hoppar in i den lilla vita golfbilen.
- Kom, så åker vi och samlar ihop de andra.
Vi åker förbi rader av stora stenar och kors. Bilen gnisslar i nedförsbacken. I den
lummiga grönskan gömmer sig hela tiden nya områden.
- Det är en stor kyrkogård, säger Erica och stannar till där en av hennes medarbetare står med en hacka i handen. Sedan åker vi igen; stannar till här och var tills vi har plockat upp alla fem.

Ensligt och stilla
- Jag hörde av Johan att det var fritt och bra att sommarjobba på kyrkogården, säger Michael Andersson, 18 år, och nickar mot kompisen Johan Broström som är 20 år.
Vi har slagit oss ner på kanten av en stenbrunn, strax nedanför kyrkan. Våra ansikten speglas i det mörka vattnet.
Alla utom Michael har jobbat här förut. Cecilia Malmberg, 19 år, är inne på sitt fjärde år som sommarjobbare på kyrkogården. Tjejerna rensar, vattnar och planterar medan killarna klipper gräs.

Otäckt i början
Michael berättar att han inte ville ha ett jobb bland så mycket folk.
- Det är massor folk här, men de är ju döda, kommenterar Johan.
I början trodde de att det skulle vara strikt att jobba på kyrkogården.
- Men det första jag hörde när jag kom var någon som svor, säger Michael.
I fem veckor har de haft
dödens gård som sin arbetsplats. I början var det kännbart.
- Då var det otäckt att stå vid de alldeles nya gravarna, säger Emelie Andersson, 18 år. Fast nu är det som en vanlig park.

Misskötta gravar
Kyrkogården är indelad i fyra områden. På varje område
arbetar en sommarjobbare tillsammans med två ordinarie anställda.
Långt borta från all rörelse är dagarna i Risinge ganska stillsamma. Ungdomarna har tid att tänka på allt möjligt. Ibland går de runt och läser på gravarna.
- Det är många som dött så tidigt, säger Emelie.
- Ja, det är jobbigt vid barngraven, säger Johan och pekar bort mot björkarna där himlen lyser blå.
Vid begravningar försöker de hålla sig en bit ifrån, för att inte störa. Själva behöver de inte gräva några gravar i sitt arbete, men det händer att de smygtittar när grävmaskinen kommer för att gräva ett nytt djup i marken.

Vill inte ha gravsten
Under sitt sommarjobb har Emelie kommit fram till att hon själv inte vill ha någon gravsten den dag hon dör. Hon har sett för många misskötta.
- Jag skulle inte vilja ha en tistel vid gravstenen, säger Emelie och Erica håller med.
Plötsligt kommer ett äldre par fram till oss.
- Har ni lyckats få bort de där sniglarna som sitter på tagetes? frågar tanten.

Det perfekta jobbet
Erica, Emelie, Cecilia, Michael och Johan går efter sina räfsor, spadar och gräsklippare. Åter igen sprider de ut sig, var och en till sitt. Med den väldiga kyrkan i ryggen klipper Johan och Michael gräset så att det stänker.
I dag, fredag, är deras sista
arbetsdag. Även om de inte skulle vilja jobba så mycket längre än fem veckor, är de
allihop överrens om att detta är det bästa sommarjobb man kan ha.
- Eftersom man får vara ute hela tiden och röra sig fritt,
säger Emelie innan hon försvinner in i sin rad av rosor, kors och vita duvor.

Fridfullt sommarjobb i dödens skugga

Långa rader av gravstenar och en ödslig tystnad. Erica, Cecilia, Emelie, Johan och Michael har sommarjobbat med döden vid sin sida.