– Det är kul att vara tillbaka i Finspång. Jag har många minnen härifrån, både bra och mindre bra, säger Rozbeh när vi träffas på Viberga där han är för att marknadsföra sin första bok, "En bättre morgondag" som han skrivit tillsammans med Anne Lichtenstein.
Rozbeh växte upp i Irans huvudstad Teheran med sin mamma och pappa som båda var politiskt aktiva.
– Pappa var författare och poet och båda hade ganska starka roller i den revolution som skedde 1979. Mamma och pappa skiljde sig ett år innan vi flydde och pappan får alltid vårdnaden om barnen. Båda blev torterade av regimen och speciellt pappa som började självmedicinera med opium blev väldigt förändrad, berättar Rozbeh.
En dag tog hans mamma, Teyebah, med Rozbeh och hans bröder för att äta glass. Det var långtifrån hela sanningen. Mamman flydde med sina söner bort från både Iran och ex-maken. Efter ett år i flyktingläger i Istanbul kom Rozbeh och hans familj till Sverige och hamnade 1987 i Finspång.
– De första åren i Finspång var bra. Men i början av 1990-talet slog rasismen rot i Sverige och inte minst i Finspång. Missade jag en passning i fotbollen berodde det helt plötsligt på att jag var invandrare. Klimatet blev betydligt tuffare, både fysiskt och verbalt. Till sist började jag och mina bröder tro på det som sas om oss.
Mamman bestämde sig 1995 för att flytta till Göteborg för att komma bort från rasismen.
– Jag var väldigt utåtagerande när vi flyttade och hamnade ofta i slagsmål. Lite ironiskt att vi flyttade till stadsdelen Bergsjön. Min bild av coola och tuffa grabbar var killarna från Sonstorp och Rejmyre med snus under läppen och trimmade mopeder. Det blev helt annat i Göteborg, berättar Rozbeh med ett leende.
Där kom han in i ett gäng med ungdomar med liknande uppväxt.
– Samma dag som jag fick av mig fotbojan, efter att ha blivit dömd för misshandel, skulle vi ut och festa på Backaplan. Inte för att det är någon ursäkt, men vårt gäng hamnade i slagsmål med nazister och jag fick utlopp för allting som hade hänt i Finspång.
Hans dom och brott gav också ännu mer respekt, så det var en 19-åring fylld med självförtroende som gick med sina vänner till diskoteket på Hisingen i Göteborg den 29 oktober 1998.
– Wow! Vilken känsla jag hade i kroppen. De äldre, mer tyngre killarna, började hälsa på mig och jag blev hörd och sedd på ett helt annat sätt. Det här skulle verkligen bli min kväll och det blev det också, men av helt andra skäl, säger Rozbeh och ser fundersam ut.
Inne i festlokalen kom en kille fram och ville ha med Rozbeh på ett rån mot en butik, som skulle ske några dagar senare.
– Jag sa ja direkt. Det var självklart för mig, där och då, att säga ja utan att tänka mig för. Det kan låta provocerande, men på ett sätt är jag tacksam för branden. Den blev min räddning. Alla som överlevde togs om hand på ett jättebra sätt. Vi blev skickade på läger och fick psykologhjälp och jag kunde bearbeta allting jag hade varit med om, kriget och mamma som torterades i rummet bredvid mig, flykten och det som hände i Finspång.
63 barn och ungdomar i åldern 12–20 år miste livet i branden och över 200 skadades. Den kraftiga branden uppstod när fyra personer som inte kom in anlade en brand i ett trapphus till en av nödutgångarna. De ville inte betala inträdet på 40 kronor och ville därför hämnas och förstöra festen så att brandvarnarna startades och lokalerna skulle då utrymmas.
Det blev mycket värre än så.
– En nära vän och jag stod i baren och kände röklukten. Han ville att vi skulle gå ut, men jag var kaxig och ville att vi skulle vara kvar och äga dansgolvet. Han kom aldrig ut, medan jag överlevde. Det har varit svårt att bearbeta den biten. Varför överlevde jag och inte han?
Vad känner du för dem som tände på?– I början var det mycket hat och förtvivlan. De var också vänner till mig. Med åren förändras det och jag har varit tvungen att förlåta inför mig själv för att kunna gå vidare.
Han hörde flera av sina vänners röster tystna i röken och paniken och till sist var det helt tyst. Rozbeh var en av dem som blev kvar längst i lokalen och ändå överlevde fysiskt oskadd.
– Jag fördes till ett garage med döda människor, där jag hörde ringsignaler från deras mobiltelefoner. Det var oroliga anhöriga som försöke nå sina barn. En brandman körde ned ett finger i halsen på mig och skrek att jag levde. Jag hade tur som överlevde.
Rozbeh är sedan många år ordförande i anhörigföreningen som skapades efter branden i Göteborg. Han driver en marknadsföringsbyrå, men är helst ute och föreläser. I mars kommer han till Finspång för att föreläsa om sina upplevelser.
– Det känns som en jäkla revansch och upprättelse. Vi människor är mer lika än olika. Mångfald och kärlek är mycket bättre än det motsatta, säger Rozbeh Aslanian.