Skriet från vildmarken. Johan Skullman, född och uppvuxen i Kolmårdsskogarna, hörde det tidigt och var bara sex månader gammal när han först började följa det.
– Jag hade inget val, säger han med ett skratt.
– Pappa stoppade ned mig i ryggsäcken och så gick vi ut i skogen. Sedan dess har jag mer eller mindre varit fast. Jag tröttnar aldrig. Det är alltid nya förutsättningar när man ger sig. Nytt väder, nytt sällskap och ny tyngd i packningen.
Efter 30 år i armén, med fokus på överlevnadsfrågor i fält, bytte Johan Skullman till den civila sidan för några år sedan. Han testar och utvecklar den utrustning som du och jag använder oss av när vi vågar oss ut i lite obanad terräng. Bland hans uppdragsgivare märks några av branschens största märken och söker man på hans namn, brukar råbarkade titlar som "överlevnadsguru" och "vildmarksexpert" snabbt dyka upp. Själv föredrar han att hålla sig en smula i bakgrunden och månar mest om att "vanligt folk" också får uppleva den sköna känslan av en tältnatt eller kunna bemästra konsten att göra upp eld när regnet faller tungt över nejden.
– Någon äventyrstarzan är jag verkligen inte, säger Johan Skullman med eftertryck.
– Vildmarksbranschen är stor i dag och det finns gott om äventyrare som kör på egen hand med skygglapparna på och bara tänker på sitt. Det skapas en massa egon. Jag är mer för lagkänslan och min erfarenhet säger mig att ju större kunskap om naturen man har, desto mer ödmjuk blir man.
Vi står på en ladugårdsbacke en bit bortom Lotorp i riktning mot Igelfors. Sjön Flaten glittrar på andra sidan vägen och i fonden sträcker storskogen ut sig i full längd och bildar en grön vägg som både kan uppfattas som skrämmande och lockande. Det är förstås det lockande som är det gångbara begreppet i det här sammanhanget och under det senaste året har Johan Skullman, med god hjälp, förvandlat bondgården till friluftsgården Flasbjörke Södergård.
Här ska han ta emot gäster – från barnfamiljer till företagsledare – som vill bli ett med naturen och som söker tips och kunskap om gamla och snudd på bortglömda färdigheter som att göra upp eld, rena vatten, hugga ved, orientera rätt och lägga förband.
– Det kommer en grupp om ett par dagar som ska jobba med ledarskap, säger han.
– Det sköter sig mest själva men jag ska leda en orienteringsövning. Min ambition är annars att jobba med praktiska övningar i första hand. Kommer du hit får du göra allt själv. Jag bara visar vägen. Det är det bästa sättet att lära sig. Det bjuds inga direkta bekvämligheter och jag liknar det snarare vid lite avskalad lyx. Det mänskliga och det jordnära är viktigt.
– Jag satsar brett. Allt från mindfulness och bushcraft till hembakade bullar till passerande cyklister som vill ta en paus och vildmarksmat med gästande kockar.
Den gamla ladugården har genomgått en imponerande förändring och förädling och rymmer numera lektionssalar, samlingslokaler, servicehus, tvättstuga, pub och reception. I skogsbrynet och på ängarna, en bit bakom ladugården, ligger tio nybyggda stugor om fyra eller två bäddar och totalt kan Johan Skullman ta emot ett 40-tal gäster under tak.
– Sedan går det ju alltid att tälta också, säger han.
De många åren i branschen har, inte minst, belönat honom med ett brett kontaktnät och därmed gott om potentiella kunder som är vana vid en och annan frostnatt. Samtidigt påpekar Johan Skullman att han inte bara vänder sig till vildmarksnördar.
– Jag strävar inte efter att precis alla som kommer hit ska förvandlas till några hängivna friluftsfanatiker. Men de ska i alla fall känna att de har upplevt någonting äkta och inte bara varit med om ett jippo. De ska få verktygen för att kunna hitta ut i skogen och sedan även hitta hem. Gruppsammansvetsningen som allt bygger på passar bra för familjer. Det här är ett intresse och kunskaper som borde kunna gå i arv. Som i mitt fall.
Att sonen Jakob Skullman också är djupt involverad i den nya verksamheten är förstås ett tecken så gott som något på den inställningen.
Johan Skullman köpte gården våren 2015 och ägnade första året till att lära känna miljön och fundera ut vad som skulle göras. I augusti 2016 inleddes den stora förvandlingen och nu är man nästan i mål. Verksamheten är redan i full gång.
– Jag kommer att fortsätta att vara ute mycket och resa, säger han. Jag har kvar mina andra uppdragsgivare och det finns alltid nya ryggsäckar, skaljackor eller knivar som ska testas i rätt miljö. Eventen tar också sitt. Senast var jag med på Fjällräven Classic mellan Nikkaluokta och Abisko och innan dess var det premiär för motsvarande evenemang i Colorado i USA. Det blev dock väl tufft för många med tanke på den höga höjden i Klippiga bergen. Om några veckor ska jag till Hongkong när vi kör igång Classic där också.
– På sikt blir jag mer och mer engagerad här.
För även i Flasbjörke Södergård hörs skriet från vildmarken.