"Kompisarna ger mig trygghet"
Den grova mobbningen tog cp-skadade Timmy Sundin hårt. Att folk däremot vänder sig efter honom på gatan, bryr han sig inte längre om.
Tonåring och cp-skadad. Ingen enkel situation, men Timmy Sundin är trygg och glad ändå. - Mina kompisar stöttar mig i allt, säger han.
Foto: Fotograf saknas!
Snart sitter vi i lärarnas personalmatsal i skenet av adventsljusstakarna.
Timmy är bara 15 år men uttrycker sig moget och eftertänksamt, när han berättar om sitt öde.
- Jag är cp-skadad, jag tror att det var för att förlossningen drog ut på tiden, säger han.
Någon gång under uppväxten fick han förklaringen. I en period då det var viktigt för honom att veta varför han är annorlunda.
- Jag har problem med höger arm. Och med benen, de fungerar inte riktigt. När jag var liten gick jag med rollator, tror inte att jag kunde gå själv förrän jag var sex år, berättar han.
"Varför just jag?"
Det var också då hans jämnåriga kamrater började ställa frågor. I och med det förstod Timmy att han inte var som de.
- Jag har sedan dess många gånger frågat "varför just jag", men det tjänar ju egentligen ingenting till, säger han.
Just nu är han trygg. Orsaken stavas kompisar.
- De stöttar mig i allt, jag är alltid uppbackad, mina kompisar ska verkligen ha en eloge.
Han visar klassfotot och pekar ut dem.
Men livet har långt i från varit synonymt med trygghet för Timmy.
- När jag började i lågstadiet hörde jag ofta klasskamraterna stå och sucka när vi hade gymnastik. "O nej, ska Timmy
göra det där också", sade de.
Samma sak inträffade på rasterna. Timmy uteslöts ur lekarna för att hans kropp inte lydde. Otaliga gånger har han också fått höra "jävla cp". Det händer fortfarande ibland.
Stark psykiskt
Men Timmy understryker gång på gång att han psykiskt är en stark kille med gott självförtroende. Det har hjälpt honom i många lägen.
Särskilt under en period då han utsattes för systematisk mobbning av en elev.
- Han fällde mig i korridoren så att jag ramlade och slog mig. Han retade mig. Det var fruktansvärt att gå till skolan, då var det verkligen botten, säger han.
Varför Timmy just blev påhoppad av den här eleven har han inget svar på.
- Jag känner honom inte ens, säger han och skakar på axlarna.
Men Timmy gav inte upp.
- Nej, jag sade emot. Jag tror killen blev lite paff, han trodde att jag var ett enkelt mobboffer bara för att jag är cp-skadad.
Och återigen ger han sina kompisar en eloge. De fanns där hela tiden.
- Jag tror också att jag har blivit starkare ju mer jag blivit mobbad, funderar han.
Att folk vänder sig om på gatorna, när han kommer rullande i sin permobil, har numera blivit en vanesak för Timmy.
- De flesta tror nog att jag är knäpp i huvudet också. Jag kan höra hur de är inne mitt i ett samtal och sedan blir tysta för att följa mig med blicken. Och det är både barn och vuxna. Fast numera bryr jag mig inte om att de tittar, säger han.
Tjejer? Tänker du på hur det ska bli?
- Nej, inte alls faktiskt. Men är det någon tjej som tycker om mig för den jag är, så är det ju bra.
Just nu ligger Timmys intresse mer åt filmhållet. I framtiden vill han bli regissör.
- Jag tycker om att styra och ställa, jag tror faktiskt att jag har lite ledaregenskaper. Och så är det nog ett rätt stillasittande jobb, mycket jobb framför datorn, säger han.
Fritiden går åt till att läsa böcker om moderna regissörer. Och givetvis att umgås med kompisarna.
Utnyttjar inte
Så får han frågan om han kan se någon fördel med att inte vara som alla andra. Han skrattar lite:
- Jag skulle ju kunna utnyttja min situation om det är något jag inte vill göra, men det har jag faktiskt aldrig gjort.
Så jobbar vi med nyheter