På Risingegården finns det behandlingshem, utredningshem och akut boende. Målgruppen är flickor i åldrarna 12–18 år.
– De vanligaste åldrarna på tjejerna är 15–16 år. Oftast handlar det om ett vitt spektra av svårigheter som har sitt ursprung i att olika diagnoser blandas med någon form av utsatthet. Det kan vara ett trauma av något slag med till exempel självskadebeteende, berättar föreståndaren Katarina Tambour.
Risingegården startade sin verksamhet i början av 1990-talet och var då öppet för både pojkar och flickor.
– Sedan våren 2005 har vi fokuserat enbart på flickor, förklarar Åsa Rydin.
Som det ser ut nu finns det tio behandlingsplatser samt sju akut- och utredningsplatser.
– En utredning tar tre månader att genomföra. En behandling kan skifta i tid, men i snitt stannar flickorna elva månader här innan de slussas ut i samhället.
Från och med hösten 2012 tills nu har Risingegården ökat sin ordinarie personal från 20 till 40. En fördubbling på lite mer än ett år.
– Det vi anställt är behandlingspersonal som jobbar direkt med flickorna, så egentligen är det mer än en fördubbling om man jämför med antalet behandlare för ett år sedan. Lägg också till vår timvikariepool där vi har cirka 15 personer som jobbar hos oss, berättar Katarina.
Offensiv satsning
Det är beteendevetare, socionomer, undersköterskor och behandlingspedagoger som har anställts i en tydlig offensiv satsning.
– Den största anledningen till att behovet av mer personal har ökat är att vi satsar på mindre grupper, med nya boenden här på området och i lägenheter. Det är inte alltid lyckat att ha grupper med fem till sex tjejer. Ibland kan det vara mycket bättre att en tjej får bo själv i en lägenhet och gå i skolan och kanske också träffa nya vänner. Den satsning vi har gjort är mer individanpassad och kräver också en större personaltäthet, säger Åsa.
Alla kan helt enkelt inte bo tillsammans, beroende av sina svårigheter och den behandling som krävs.
– All behandling är individanpassad, men när vi kan jobba mer på det här sättet så blir det mer specifikt för den enskilde, förtydligar Katarina.
Hindrar utveckling
Att bo tillsammans med för många andra med liknande problematik kan göra att behandlingen tar stopp, den positiva utvecklingen hindras.
– Behovet av mindre enheter har ökat. Jag vet inte om det är fler tjejer som mår dåligt totalt sett. Men de vi kommer i kontakt med mår generellt sämre än tidigare. Om det beror på att kunskapen är större idag när det gäller kombinationen psykiskt mående och olika diagnoser eller om socialtjänsten numera kommer in i ett senare skede är svårt att veta. Trenden är att flickorna varit utsatta för fler svåra och ibland traumatiserande situationer när vi kommer in än vad som var fallet förut, berättar Åsa.
En satsning av det här slaget kräver förstås ett bra underlag och ekonomi.
– Ja, nu känner vi att det gäller att landa i allt vi har gjort och få en bra kvalité i verksamheterna, säger Åsa Rydin.
Men tankar inför framtiden finns det förstås.
– Vår satsning på hästar (som NT skrev om i höstas) i behandlingen har varit riktigt bra. Tänk om vi kunde komplettera med fler djur. Men det gäller att få alla bitar på plats rent praktiskt, berättar Katarina Tambour.