Här har Malin precis börjat bearbetat och centrerat lerklumpen på drejskivan innan leran formas uppåt med båda händerna.
Malin Eriksson jobbar inte med mätverktyg eller liknande hjälpmedel. Hon älskar fri form och gillar att alstren inte blir exakt lika.
– Mitt "muskelminne" sitter i mina händer. Det ska se handgjort ut. En och annan "rinning" stör mig inte. Jag gör bruksgods, det vill säga muggar, fat och skålar vi dricker och äter ur eller på. Skulpturer är ingenting för mig, jag har inte det tålamodet, säger hon och skrattar.
Malin drejar en skål på några minuter. Men leveransklar blir den först på två veckor inklusive torktid, efterarbete, bränning och glasering.
Muggar och skålar – det som i branschen brukar kallas för bruksgods – fyller hyllorna i Malin Erikssons lilla verkstad.
Skaparlusten har alltid varit stark hos Malin Eriksson, 57. Från barndomens snickarbod till att måla och "kladda" på stora ritpapper. Hon minns att hon byggde hinderbana genom hela huset med kompisarna och åkte rutschkana på madrasser utför trappan hemma.
– På högstadiet fick vi testa olika konstformer. Jag fastnade för lera och keramik. Det fanns också en drejskiva. Bild och teckning behärskade jag. Sämre var det med matematik. På gymnasiet tyckte bildläraren att jag skulle söka till Konstfack, men så blev det inte.
Malin Eriksson blev tidigt självständig, flyttade hemifrån och fick jobb på 18-årsdagen. Keramikintresset hölls igång med kvällskurser.
Husköpet 1990 innebar en egen liten verkstad. Men efter en separation lämnade hon allt. Det tog henne 25 år att starta på nytt.
Malin Eriksson har alltid gillat att skapa. Keramiken har varit hennes stora intresse sedan högstadietiden. I takt med kvällskurserna i vuxen ålder blev hon bättre och bättre.
– Jag vaknade upp en morgon och hade tagit ett beslut i sömnen, klart att jag måste testa igen. Jag anmälde mig till keramikkurs hos Folkuniversitetet och några veckor senare var jag igång och gick två terminer. Jag kände att jag kunde och hade utrymme i mitt nya hus.
I dag – fem år senare – har hon kvar verkstaden i källaren där hon bor. Drömmen är att kunna utveckla hobbyn när hon slutar jobba.
Serien med keramikmuggarna i förgrunden har specialbeställts av Kafé Tassen i Norrköping som har fått komma med önskemål med intryck från indie-popen.
– Keramiken ger mig sinnesro. Jag har lätt för att känna mig rastlös. En långfika får mig nästan att krypa ur skinnet. Men att sätta mig vid drejskivan blir meditativt. Ofta tänker jag att fler än jag skulle må bra av det. Att jobba med lera som verktyg gör att jag mår bra.
Tack vare ett banklån kunde hon snabbt bygga upp en ny verkstad i bostaden med drejskiva, keramikugn, verktyg och material.
– Det betyder väldigt mycket att kunna ha möjlighet att börja med leran igen. Det var en pusselbit som saknades. Pusslet är långt ifrån komplett. Men en saknad bit har hittats. Min identitet har fått en ny ingrediens och mitt självförtroende stärks när jag får beröm.
Malin Eriksson drejar en skål på några minuter. Notera drejränderna som vittnar om ett hantverk skapat med händerna.
Malin Eriksson beskriver arbetet som administratör inom psykiatrin som krävande och stressigt. Hon möter dagligen människor som av olika anledningar inte mår bra. Hon berättar om många tråkiga samtal och livsöden som ofta följer med i tankarna hem efter jobbet.
– Keramiken blir som en ventil, jag kopplar av och hämtar andan. Arbetet med lera och drejskiva kräver fokus och full koncentration. Jag tror att människor som bor vid havet och har segelbåt förstår vad jag menar när man plötsligt bara släpper iväg alla andra tankar.
Är keramiken fortfarande en hobby om några år?
– Målet i dagsläget är inte att leva på keramiken. Men om jag är pigg och lusten finns kvar så finns det absolut en möjlighet att kunna gå ner i arbetstid från kommunjobbet och satsa mer på hobbyn och hålla kurser. Kombinationen tilltalar mig, säger Malin Eriksson.
Kanterna på skålen jämnas till med en fuktad svamp.