Varje dag, så länge spåren håller och vädret tillåter, är Seija Koljonen en trogen besökare vid skidspåren på Grosvad.
– Jag åker alltid om det finns snö. Oftast tar jag sjukilometersspåret, det blir några varv, berättar hon.
Träningsmängden hamnar oftast mellan två och tre och en halv mils längdskidåkning.
Under måndagsförmiddagen regnade det, men det var ingenting som stoppade henne.
– Mina skidor funkar bättre när det regnar, säger Seija.
Hon fyller snart 68 år, men tycker inte att hennes träningsflit är så anmärkningsvärt.
– Jag har tränat nästan varje dag, året om i 40 år. När jag inte kan åka skidor springer jag minst en mil dagligen. Jag måste vara ute och träna. Jag mår inte bra annars, huvudvärken släpper direkt när jag kommer hit, påpekar Seija Koljonen.
Hon har deltagit i en mängd långloppstävlingar.
Det var efter att hon slagit personbästa, 3.35 i Stockholm maraton 1984, som problemen med elöverkänslighet började.
– Jag blev jättesjuk. Det började med att jag fick ont i stortån, sedan fick jag problem med örat. Jag har även haft bekymmer med stela armbågar, värk i axlarna och ont i vristerna. Läkarna trodde inte att det berodde på elöverkänslighet, utan jag fick diagnosen reumatism. Det var en hemsk tid, säger Seija.
I många år förde hon en kamp för att bli trodd. Hon var ofta sjukskriven från sitt industrijobb.
Lidingöloppet, Göteborgsvarvet, Tjejmilen...Seija har varit en flitig tävlingslöpare, men inte nu längre.
– Med alla mobiltelefoner vid starten av till exempel Vasaloppet eller Göteborgsvarvet klarar jag inte det.
Hon tillbringar halva året i Finspång och andra halvan i Finland.
– Vi har en stuga i östra Finland, två mil från ryska gränsen. Det är inte så många stugor i området, där mår jag bra.
Hon trivs också ypperligt på Grosvadsområdet.
– Skidspåren är jättebra. Det är kanon att de håller. Det är inte många som har såna möjligheter, säger Seija.
Som mest har hon åkt 200 mil under en vinter.
Sommarhalvåret springer hon gärna i samma område, men det blir även en hel del turer runt Gron eller till Sonstorp.
– Jag är en träningsnarkoman. Om man är elöverkänslig hjälper det att svettas mycket. Jag mår som bäst när jag tränar som mest, konstaterar Seija Koljonen.